lentåtel
Holcus mollis
Lentåtel är en införd växt som etablerat sig i landskapet med vallodlingen. Den har troligen ingått som förorening i vallfrö för sandiga eller mossiga jordar. Växt-en är nämligen betydligt vanligare i småjordbruken i skogsbygderna än i de större centrala odlingsslätter-na. Det finns egentligen inga uppgifter som styrker att arten skulle vara avsiktligt odlad. Växten är också genom sitt växtsätt med mjuka nedliggande bladskott svårslagen och mest till besvär i slåttervallen. Troligen förekom vallfrö som var förorenat med lentåtel, främst under 1900-talets början. Almquist och Björkman (1960) tänker sig att växtens etablering i Dalarna härrör från vallfröinsåningar på 1920- eller 30-talet. De första fynden av arten gjordes dock i Gävles gamla hamnområde (Hartman 1848).
Trots att växten säkert funnits på plats under lång tid har den undgått uppmärksamhet. Utöver fyndet i Gävle hamn finns bara tre gamla lokaler. Johan Wiger kände trots många års exkurerande bara till en enda lokal i nordvästra Gästrikland, där nu ett sextiotal växtplatser är kända. På Iggön upptäcktes den 1969. Sten Ahlner (1973) fann här växten på flera »åt sig själv överlämnade ägor … till och med i stor mängd, bildande täta mattor som förkväver all annan vegetation på platsen«. Uppenbarligen har den varit spridd i landskapet men i det längsta hållit sig i bakgrunden. Kanske har den kunnat expandera först när åkrarna lades för fäfot. Nyspridning sker numer inte med frön utan i huvudsak med rotdelar i jordmassor. Nya förekomster dyker bland annat upp längs landsvägarna och i grustag. Arten betraktas idag ibland som ett besvärande ogräs i åkrar och vallar.
Lentåtel hittas nu framför allt i övergivna åkrar och ofta i kanterna eller något hörn av gamla vallar. Även vägkanter och dikesslänter i odlingslandskapet är vanliga växtplatser. Arten tenderar ibland att växa in i gamla slåtterängar och betesbackar, till men för den mer ursprungliga gräsmarksfloran. Mest typiskt är kanske att växten så envist håller sig kvar vid de fattigaste gamla torpen och fäbodvallarna långt ute på skogen. I de större odlingsbygderna är lentåtel ganska ovanlig.
En typisk följeslagare som troligen har samma ursprung är fältarv. De vanligaste följearterna är annars midsommarblomster (34%), kråkvicker, rödven, röllika, tuvtåtel, fyrkantig johannesört, ängssyra, timotej, revsmörblomma, hallon och stormåra.
Trots att växten säkert funnits på plats under lång tid har den undgått uppmärksamhet. Utöver fyndet i Gävle hamn finns bara tre gamla lokaler. Johan Wiger kände trots många års exkurerande bara till en enda lokal i nordvästra Gästrikland, där nu ett sextiotal växtplatser är kända. På Iggön upptäcktes den 1969. Sten Ahlner (1973) fann här växten på flera »åt sig själv överlämnade ägor … till och med i stor mängd, bildande täta mattor som förkväver all annan vegetation på platsen«. Uppenbarligen har den varit spridd i landskapet men i det längsta hållit sig i bakgrunden. Kanske har den kunnat expandera först när åkrarna lades för fäfot. Nyspridning sker numer inte med frön utan i huvudsak med rotdelar i jordmassor. Nya förekomster dyker bland annat upp längs landsvägarna och i grustag. Arten betraktas idag ibland som ett besvärande ogräs i åkrar och vallar.
Lentåtel hittas nu framför allt i övergivna åkrar och ofta i kanterna eller något hörn av gamla vallar. Även vägkanter och dikesslänter i odlingslandskapet är vanliga växtplatser. Arten tenderar ibland att växa in i gamla slåtterängar och betesbackar, till men för den mer ursprungliga gräsmarksfloran. Mest typiskt är kanske att växten så envist håller sig kvar vid de fattigaste gamla torpen och fäbodvallarna långt ute på skogen. I de större odlingsbygderna är lentåtel ganska ovanlig.
En typisk följeslagare som troligen har samma ursprung är fältarv. De vanligaste följearterna är annars midsommarblomster (34%), kråkvicker, rödven, röllika, tuvtåtel, fyrkantig johannesört, ängssyra, timotej, revsmörblomma, hallon och stormåra.
Ekologi
Lentåteln är flerårig. Gräset har mycket effektiv vegetativ spridning med underjordiska grenade utlöpare på samma sätt som kvickrot. Den bildar täta vegetativa mattor som kan breda ut sig över hundratals kvadratmeter och klä in hela åkertegar. I allmänhet blommar den mycket sparsamt eller inte alls. Växten är anspråkslös och uthållig. Den trivs utmärkt på gamla utmagrade åkrar och tål även igenväxning. Troligen klarar den inte att i längden växa i sluten skog även om den vid flera tillfällen noterats i glesa björkskogar på gammal åkermark.
Utbredning
Mindre vanlig (34% och 116 noterade lokaler). Ökande.
Lokaler
Äldre uppgifter
Gävle, Gävle hamn (CO Östling enl Hartman 1848), hamnområdet (Dahlstedt 1916); ängarna i Källö 1971 (G Eriksson enl Lindberg 1979); Hille, Iggön, Storkattmar, N delen 1969 (SAh i S), Iggön, på »övergivna ägor … sågs första gången 1969« (Ahlner 1973); Järbo, Kungsfors, i klövervall, riklig 1953 (Wiger 1965).
Gävle, Gävle hamn (CO Östling enl Hartman 1848), hamnområdet (Dahlstedt 1916); ängarna i Källö 1971 (G Eriksson enl Lindberg 1979); Hille, Iggön, Storkattmar, N delen 1969 (SAh i S), Iggön, på »övergivna ägor … sågs första gången 1969« (Ahlner 1973); Järbo, Kungsfors, i klövervall, riklig 1953 (Wiger 1965).
