åkerkårel
Erysimum cheiranthoides
Åkerkårel har kommit in med människans åkerbruk. Arten beskrivs som tämligen allmän eller allmän i Gävle-traktens växter 1848 och 1863. Åkerkårel och liknande gulblommiga åkerogräs kallades förr »golroser« i Hille.
De vanligaste följeväxterna är svinmålla (37%), åkerspärgel, pilört, åkerbinda, lomme och åkerviol.
De vanligaste följeväxterna är svinmålla (37%), åkerspärgel, pilört, åkerbinda, lomme och åkerviol.
Ekologi
Åkerkåreln är ettårig och gror vanligen på våren. Den är ljuskrävande och konkurrenssvag. Åkerkårel utgör ett av landskapets tio vanligaste åker-ogräs. Arten sprids enbart med frön som upp-ges kunna vila i marken åtminstone 50 år. Åker-kåreln växer både i lerig och sandig åkerjord och tillsammans med de flesta grödor. Den är ett vanligt ogräs även i trädesåkrar, trädgårdsland och rabatter och förekommer ofta på jordhögar, fyllnads-massor och i grustag.
Variation
Även storvuxna uppenbarligen höstgroende exemplar har vid några tillfällen påträffats. De tillhör underarten storkårel, ssp. altum, som är tvåårig. Belagda fynd av storkårel finns från Gävle (H Thedenius i S), Högbo (BHE & GOD i S) och Hedesunda (PST i S).
Utbredning
Vanlig (82% och 383 noterade lokaler).
