Trampörten har säkert kommit in med människan långt tillbaka i tiden. Det är inte troligt att den är ursprunglig i några miljöer i landskapet. Den anges som allmän också i äldre litteratur.
Typiska växtplatser för trampört är odlad jord i form av sädesåkrar, särskilt i ytor med felslagen säd samt trädesåkrar och potatisland. Trampörten tillhör också pionjärarterna på upplag av jord, gödselplatser och liknande. Arten är mycket slitagetålig och hävdar sig väl i hästhagar, banvallar, grus- och gårdsplaner, industritomter, ladugårdsbackar, nötta gräsmattor, grusgångar och vägkanter.
De vanligaste följearterna är gatkamomill (35%), groblad, svinmålla, åkerspärgel, pilört, lomme och baldersbrå.
Stor trampört – P. aviculare ssp. aviculare. Stor trampört är den oftast specificerade underarten. Den är belagd från stora delar av landskapet med både gamla och nya kollekter.
Nordtrampört – P. aviculare ssp. boreale. Nordtrampört uppges från landskapet i Flora Nordica (Jonsell 2000). Den finns belagd från en blockig havsstrand vid Korshamn på Kusön i Hamrånge socken 1963 (J.A. Nannfeldt i UPS).
Bägartrampört – P. aviculare ssp. microspermum. Ett tiotal fynd med belägg har förts till denna underart. Lokalerna är spridda runt landskapet och underarten är av allt att döma ganska vanlig. Den är också angiven från flera lokaler i Järbo och Ockelbo av Wiger (1965).
Smal trampört – P. aviculare ssp. neglectum. Smal trampört är angiven från ett tiotal lokaler. Kontrolle-rade fynd finns bland annat från Storvik i Ovansjö, Järbo, Forsbacka soptipp i Valbo, samt Mo i Ockelbo.
Spetstrampört – P. aviculare ssp. rurivagum. Underarten har samlats på två lokaler av Göran Odelvik – Ulvkisbo i Österfärnebo och Brännfallet i Hedesunda.