hönsarv
Cerastium fontanum
Mer information om arten
Hönsarv är en gammal kulturföljeslagare. Det är inte omöjligt att arten också har ursprungliga förekomster på stränder och basiska klippor. Den beskrevs som allmän även vid 1800-talets början. Arten har säkert fått ännu större spridning idag med ett allt tätare vägnät.
Hönsarven förekommer ibland på hyggen i skogen, av allt att döma inkommen med skogsmaskiner. Den är vanlig på havsstränder, särskilt på fågelgödslade skär, i stormskadade havtornssnår och i andra störda miljöer vid havet med naken jord eller klippor. Växten har ökat starkt längs kusten.
Den vanligaste följeväxten är groblad (24%) följd av maskrosor, vitklöver, röllika och rödven.

Ekologi

Hönsarven är flerårig, fröföryngrad och uppenbarligen mycket lättspridd. Grobara frön kan också lagras i jorden under lång tid. Arten är ljuskrävande och måttligt näringskrävande. Den är främst knuten till kulturmarker men förekommer i viss utsträckning även i naturlig vegetation. Hönsarven finns i alla möjliga kulturmarker med störd mark eller omrörd jord. Typiska växtplatser är vägkanter och torra diken, grusgångar, rabatter, industritomter, grustag, nötta gräsmattor och bland bebyggelse, inkilad längs trottoarkanter och husväggar. Arten är ett vanligt ogräs i trädgårdsland men knappast besvärande som ogräs i åkrar.

Variation

Vanlig hönsarv, var. vulgare, är den dominerande formen i landskapet. Varieteten kal hönsarv, var. holosteoides, har inte registrerats under inventeringen men kan vara förbisedd. Ett belägg från Sandviken 1938, etiketterat kal hönsarv finns dock i Uppsala (G. Henriksson i UPS).

Utbredning

Arten är jämnt spridd över landskapet och har noterats på alla inventerade öar efter kusten.
Mycket vanlig (99% och 828 noterade lokaler).