Olvon är ursprunglig. Arten uppgavs finnas flerstädes i Gävletrakten vid 1800-talets mitt. Vid 1900-talets början angavs den som tämligen allmän i landskapet med anmärkningen att den inte setts i Järbo socken. Det är möjligt att växten ökat genom igenväxningen av odlingslandskapet och ökad näringstillgång. Olvon odlas ofta som trädgårdsväxt – enligt Arnell (1902) »mest i modern tid« (dvs. på 1800-talet).
De flesta fynd har gjorts i skog och på stränder men olvon är en vanlig växt även i odlingslandskapet. Här förekommer den ofta vid större diken, i odlings-rösen, lövdungar och igenväxande beteshagar.
Den vanligaste följearten är stenbär (34%) följd av gran, älggräs, liljekonvalj, vitsippa, rönn, piprör, asp, ormbär, hägg och blåsippa. Olvon blommar samtidigt som nyponros, ängsklocka och linnea. Arten äts av fåglar (bland annat av sidensvansar sedan rönnbären tagit slut) och sprids till stor del av dem. Lokalt kan buskarna breda ut sig med de rotslående grenarna. Tre till fyra meter höga buskar finns vid Tjärnäs i Torsåker.