ängsstarr
Carex hostiana
Ängsstarr är en ursprunglig art. Den har rapporterats rätt flitigt av tidigare botanister. Totalt finns 27 gamla fynd. Arten är nu känd från något fler lokaler men utbredningen är mer inskränkt till det kalkrika kärnområdet kring Gävle. Upphörande myr- och fuktängsslåtter har troligen orsakat minskningen.
De vanligaste följearterna är hirsstarr (57%), näbbstarr, kärrknipprot och blåtåtel.
De vanligaste följearterna är hirsstarr (57%), näbbstarr, kärrknipprot och blåtåtel.
Ekologi
Ängsstarren sprids lokalt med en grunt krypande och något grenad jordstam men bildar bara glesa bestånd. Den är en starkt kalkgynnad myr- och fuktängsväxt. Tidigare har arten i större utsträckning vuxit i slåtterhävdade fukt- och strandängar. Numer växer den, med ett undantag, enbart i rikkärr. Växten återfinns i regel i starrdominerade och översilade fastmattor – ofta i de rikaste delarna av kärren och ibland som en av de dominerande arterna. Någon gång förekommer också ett glest trädskikt, men generellt är ängsstarr känslig för beskuggning och konkurrens från mer högvuxna växter som älggräs och vass.
Utbredning
Sällsynt (5% och 36 lokaler). Minskande.
Lokaler
Hybrider
Hybriden med ärtstarr, C hostiana × oederi, är påträffad vid Sjötorp i Gävle 1864 (H Thedenius i S, !A Palmgren).
Hybriden med ärtstarr, C hostiana × oederi, är påträffad vid Sjötorp i Gävle 1864 (H Thedenius i S, !A Palmgren).
