Vattenpest är införd från Nordamerika och nu naturaliserad över stora delar av världen. Arten är ett klassiskt exempel på en invasiv vattenväxt. I Europa påträffades den först i Irland 1836 men spred sig snabbt till andra delar av Storbritannien. I inledningsskedet tillväxte den i sådan mängd att den hindrade båttrafiken. I Sverige upptäcktes växten först i Västergötland på 1870-talet. Även här skedde en explosionsartad spridning. Den första fynduppgiften från Gästrikland är från Fredriksskans i Gävle varifrån arten uppgetts av Fredrik Dahlstedt 1916.
Vattenpesten är starkt näringsgynnad. Den klarar att växa på syrefria bottnar och bildar ofta massvegetation i förorenade vatten. Den har under inventeringen hittats i näringsrika eller måttligt näringsrika sjöar och vattendrag och oftast på mjukbottnar i lugna vikar eller svagt strömmande vatten. Arten förekommer ibland även i vattenförande diken. Inga fynd har gjorts i egentligt bräckt vatten.
Bland följeväxterna har ofta hårslinga, sprängört, sjöfräken och gropnate noterats.
Ekologi
Vattenpest är en flerårig vattenväxt som lever nedsänkt och grunt rotad i bottnarna. Plantorna dör till vintern men bildar övervintringsskott som utvecklar nya plantor nästa säsong. I Europa finns bara honplantor och arten sprids enbart vegetativt med övervintringsskott och lösdrivande växtfragment. Arten kan troligen spridas med sjöfåglar till nya vatten, men en viss spridning sker säkert fortfarande med människan bland annat genom utslängda akvarieplantor.
Utbredning
Lokaler
Äldre uppgifter
Torsåker, Särstasjön 1920 (G Lohammar i UPS); Ovansjö, Hammarby, i ån mitt för fabriken 1943 (G Henriksson i UPS); Gävle, Fredriksskans (Dahlstedt 1916); Storhagsdammen i Bomhus 1977 (G Eriksson enl Lindberg 1979); Bomhus, Inre fjärden (G Eriksson enl Sjölin 1983); Ockelbo, »sedd endast i Östby och Granbo, i vattenförande diken kommunicerande med närliggande sjöar, som vanligt massvis 1929 och senare« (Wiger 1965).
