Stor blåklocka är troligen ursprunglig i vissa skogsmiljöer men betydligt vanligare i kulturlandskapet. Den beskrivs som allmän eller tämligen allmän i tidigare arbeten från 1830-talet och framåt.
I kulturlandskapet växer den i bryn mot öppen mark, gärna i vägkanter, torrbackar, hagmarker och ängar. Ofta återfinns växten kring odlingshinder. Arten klarar sig förvånansvärt väl utan hävd och lever kvar i övergivna odlingslandskap även sedan skogen slutit sig – inte så sällan med tillflykt till odlingsrösen och husgrunder. Stor blåklocka är också en typisk järnvägsart som förekommer rikligt längs banvallar i gynnsamma lägen. Art-en odlas också som prydnadsväxt och förvildas flitigt.
De vanligaste följearterna är piprör (33%), smultron, stenbär, skogsklöver, stormåra och midsommarblomster, i ren skogsmark dessutom liljekonvalj, berg-slok och blåsippa. Stor blåklocka blommar samtidigt som andra blåklockor men med början redan i linneans tid. Vita exemplar ses emellanåt.