Kärrsälting är ursprunglig. Den angavs som tämligen allmän i Gävletrakten vid 1800-talets mitt. H.W. Arnell bedömde den som allmän i landskapet som helhet 1924 och meddelade inga lokaler. Kärrsältingen gynnades troligen starkt av tidigare strandbete och fuktängsslåtter och har minskat betydligt. Minskningen är tydligast i inlandet och mindre påtaglig, men kanske väl så stor, längs kusten och i kalktrakterna.
Den vanligaste följeväxten är kråkklöver. På havsstränder är arter som slåtterblomma, ärtstarr, fackelblomster, rödsvingel, strandmynta, gåsört och havssälting vanligt sällskap. På myrar motsvaras de av pors, storsileshår, snip och hirsstarr.
Ekologi
Kärrsälting är flerårig. Den har en kort lökformad jordstam med utlöpare. I spetsen på utlöparna bildas övervintringsknoppar som ger nya plantor nästa säsong. Kärrsältingen är kalkgynnad och växer på fuktig eller våt mark. Arten tål bara lättare beskuggning och växer öppet på myrar, havsstränder och kulturmarker. Växten är vanligast längs kusten och påträffas här på flacka skyddade strandängar – i regel på strandens inre delar i anslutning till sötvattenutflöden. Den förekommer också vid hällkar och översilningsstråk på klippstränder. På myrmark är den vanligast i blöta rikkärr på gungfly – ofta i anslutning till tjärnar med kalkrikt vatten. Kärrsältingen växer dock även i översilade fastmattor i rikkärr och gärna i källkärr. Enstaka restförekomster har hittats på fuktängar och på fuktiga betesmarker där igenväxningen inte gått så långt. Arten är troligen ganska lättspridd och förekommer ibland även på blottad jord på kulturmark som vid diken, i botten på grustag och på fuktiga körvägar.
Utbredning
