engelskt rajgräs
Lolium perenne
Engelskt rajgräs är en införd och kulturspridd art. Den är troligen inte så gammal i landskapet. Den tidigaste uppgiften är från 1833 då växten antecknades i Gävle gamla hamn av K.F. Thedenius. I Gävle-traktens växter anges den först som sällsynt men i andra utgåvan 1863 som flerstädes förekommande. Gräset har odlats som vallväxt sedan 1800-talet och är ett vanligt gräsmattegräs. På senare år har växten även använts som fånggröda för att minska kväve-läckaget från åkermark.
De vanligaste följeväxterna är alla typiska kulturmarksväxter som röllika (25%), vitklöver, maskrosor, groblad, gråbo, våtarv och kvickrot.
De vanligaste följeväxterna är alla typiska kulturmarksväxter som röllika (25%), vitklöver, maskrosor, groblad, gråbo, våtarv och kvickrot.
Ekologi
Engelskt rajgräs är ett flerårigt tuvbildande gräs utan utlöpare. Arten är en ljus- och näringskrävande kulturmarksväxt. Den är vanligast i kulturbygderna och hittas bland annat i åkerkanter, vid gårdar, i samhällen, på jordhögar, trädgårdsutkast och skräpgräsmarker. Arten dominerar ibland anlagda gräsytor och hävdar sig särskilt bra där slitaget är stort.
Utbredning
Arten är vanligast i söder och mindre framträdande i nordväst. Artens totalutbredning är också sydlig.
Mindre vanlig (35% och 95 noterade lokaler).
Mindre vanlig (35% och 95 noterade lokaler).
Lokaler
hybrider
Hybriden med ängssvingel, L perenne × Schedonorus pratensis, har vid något tillfälle påträffats under inventeringen. Även Lindberg (1979) anger hybriden med ängssvingel från Källö i Gävle funnen av Gunnar Eriksson 1978 (belägg i S, !ThK). Den finns också belagd från Torsåker vid Storvik, Ängsbacka 1986 (R Moberg i UPS).
Hybriden med ängssvingel, L perenne × Schedonorus pratensis, har vid något tillfälle påträffats under inventeringen. Även Lindberg (1979) anger hybriden med ängssvingel från Källö i Gävle funnen av Gunnar Eriksson 1978 (belägg i S, !ThK). Den finns också belagd från Torsåker vid Storvik, Ängsbacka 1986 (R Moberg i UPS).
