Taxasida

hägg

Prunus padus

L.

hägg är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Peter Ståhl
Översikt
Översikt

hägg är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • hägg
Taxonomi
Ordning
Familj
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Prunus padus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Prunus padus L.
Svenskt namn
hägg
icelandic
Heggur
norwegianBokmal
hegg
norwegianNynorsk
hegg
Finskt namn
tuomi
finlandSwedish
hägg
Danskt namn
Almindelig hæg
Foton
Peter Ståhl
Hyttön 2025-05-08
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-05-01
Anders Delin
Kulgatan, Järbo 2010-05-29
Anders Delin
Långvind, Enånger 2011-09-16
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2010-05-22
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2009-05-17
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2021-06-07
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2015-07-02
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän-tämligen allmän.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Hägg är ursprunglig men kulturgynnad. Den utgör ett karakteristiskt inslag på fuktig och ganska näringsrik mark i ridåer och dungar av klibbal och andra lövträd, oftast längs vattendrag samt vid dammar och andra småvatten. På något torrare mark växer den framför allt i bryn mot åkrar och betesmarker.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Träd på mullrik mark kring kärr, i bäcklundar och ekholmar m.m., förr i slåtterängar (Broddeson ms). Att det förekom på kalkmark noterade Gyllenhaal (ms 1774).

Lämningar av okänd ålder har hittats i Gottersätersmossen (Kjellmark 1899, Sernander & Kjellmark 1896).

Blodhägg Prunus padus ’Colorata’

En i Sverige inhemsk eller odlad trädgårdsform är känd sedan 1912 (Samuelsson 1972). Möjligen är det denna som fanns förvildad vid Munkatorp 760 698 i Örebro 1995. Ett från Korea infört träd sågs odlas Ö om Högsjön i Götlunda 1983.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Hülphers (1777) från Tännäs.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1179 Prunus padus L.

Syn.: Cerasus padus (L.) Delarbre, Padus avium Mill.

This widespread, Eurasiatic species is somewhat variable, and a few lower taxa are distinguished, for instance subsp. borealis Caj. occurring in the mountains of Fennoscandia and C. Europe from the Vosges to the Carpathians and SE. Alps (Fl. Eur. 2/1968, p. 80), and var. pubescens Reg. & Till. (syn.: P. asiatica Kom.) in the eastern part of the range, approximately E of the double line on the map. Var. cornuta Wall. (syn.: P. cornuta [Steud.] Carr.) in the Pamir-Himalayan mountains is also tentatively mapped. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 226.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig hägg P. p. subsp. padus i landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Hägg trivs bäst på fuktig eller frisk, mull- och näringsrik jord, särskilt på ställen med rörligt mark- eller ytvatten. Den anträffas vid stränder, i sumpskog med al, lövskogssluttningar, strandskogar, skogsbryn och fuktiga ängar. I kulturlandskapet växer den ofta torrare, t.ex. på dikeskanter, åkerholmar, renar och betesmarker, särskilt sådana som uppkommit ur slåttermark.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Hägg växer på frisk–fuktig, mullrik mark, helst på lokaler med rörligt grundvatten. På Öland är det oklart om hägg någonsin förekommit naturligt. Den odlades förr sparsamt och kan därifrån ha spridits med hjälp av fåglar. I Sjöstrand (1850) finns en uppgift om en möjlig naturlig förekomst vid Arontorp (se ovan).

Hägg är idag funnen som enstaka träd främst kring bebyggelse, i skogsbryn, ädellövskog, vägrenar och åkerkanter. Någon gång ses den växa på ruderatmark, i barrskog eller vid sjöbodar nära havet.

Hägg är främst funnen runt de större tätorterna: Borgholm, Färjestaden och Mörbylånga. På några ställen har den längre kontinuitet exempelvis nedanför Borgholms slottsruin, Räpplinge sn, där den sågs redan 1933. Idag växer flera ganska grova häggar i området, nära stigen som går norrut från Kaffetorpet. Intressant är fyndet från Vickleby (se nedan) där trädet växte på en naturlig lokal. Hägg har blivit vanligare sedan Sterner (1938) och ökningen kommer troligen att fortgå.

Så vitt känt finns endast vanlig hägg subsp. padus på Öland.

Inkommen och kulturflykting, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Förvildad, bofast.
Friska till fuktiga brynmiljöer, med både löv- och barrskog, kanter av vägar, diken, kanaler och f.d. banvallar; även noterad från sandig, frisk till sumpig skog samt på torvjord i utdikade skogbevuxna myrar. På Gotland är arten ej ursprunglig utan odlad, åtminstone sedan början av 1800-talet, och under 1900-talet förvildad med fåglar. Särskilt rika förekomster finns i dag i Bro socken med omgivningar (Johansson & Larsson 1996; jfr karta). Hägg ökar fortfarande på Gotland. Endast vanlig hägg ssp. padus är känd från ön.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Hägg är ett egendomligt anonymt träd, som växer på frisk till fuktig, relativt näringsrik mark i glesa lövskogar och bryn, men framför allt i sumpskog, i bäckdalar och strandsnår utefter vattendrag. Endast under blomningstiden upptäcker man hur vanlig häggen är i kulturlandskapet, där den växer vid dammar och följer bäckdråg och diken men även torrare stråk utefter åkerrenar och vägkanter.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till frisk mark på stränder, längs bäckar och åar, i gles lövskog, i skogsbryn, på åkerrenar och på dikeskanter. Vanlig i hela landskapet. Verkar saknas i Kållands och Torsö skärgårdar i Vänern. 719 rutor (87 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien. I Sverige genom hela landet. I Sörmland allmän eller mycket allmän i större delen av landskapet. Mindre allmän är den i delar av Södertörns kusttrakter samt i skärgården därutanför – (77%). Häggen växer som ett medelstort, ofta buskformigt träd i fuktiga lundar, bäckdalar och strandskogar vid näringsrika sjöar eller vid havet, vanligen i sällskap med klibbal. Ofta förekommer den också som fågelspridd kolonisatör på skräpmark och i vägdiken nära bebyggelse.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland. 687 kartblad, 2383 kvadranter.
Almq. Allmän vid havet (till yttre skärgården; på kalskären dock sällsynt) och de större sjöarna etc; eljest tämligen allmän.
Hägg växer i en mångfald miljöer, framför allt på fuktig, öppen eller glest skogbevuxen mark. Den förekommer i löv- och blandskogar, hagar, naturbetesmarker och skogsbryn, på åkerholmar och i strandmiljöer både vid havet, vid sjöar och längs åar, där den stundom bildar ridåer kring rinnande vatten. Enstaka mindre träd påträffar man ofta på vägkanter och dikesrenar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Hägg är en ursprunglig art i landskapet. Häggen har förr odlats allmänt vid gårdar och i Ovansjö kallades den förr »mormors himmel«, »Marie himmelsmoln« eller »Marie himmelsgardin«. Växten beskrivs som allmän i Gävletraktens växter 1863. Arnell (1902) avslöjade den dock som traktvis sällsynt, bland annat i Österfärnebo och Hedesunda socknar – »oväntadt nog mycket sällsynt, såsom framgår däraf, att det under en veckas vandringar i dessa socknar ej lyckades mig och doktor Z. Brundin att få se något vilt exemplar af hägg, af förfrågningar hos allmogen framgick dock, att den ska förekomma vild åtminstone på ett par ställen i hvardera socknen«.
Ökade näringshalter, igenväxning och tidigare odling och har troligen gett arten ökad spridning.
Häggen är en utpräglad lövskogsart som trivs i näringsrika skogar av gråal, asp eller ädla lövträd. Hägg finns också i barrskogen men bara på speciella platser med genomsilande vatten och näringskrävande örter och ormbunkar. Den är ofta en bra signalart för rikare skogsmiljöer i barrskogslandskapet. Häggen är också typisk för å- och bäckstränder. Den växer gärna längs lugnflytande näringsrika vattendrag eller i ravinslänter men också på blockiga forsstränder och forsomflutna öar.
Vid Gävlebukten koloniserar häggen i den övre delen av stranden efter havtornet och bidrar till en tät och snårig undervegetation i lövbårder av al, rönn, lönn och alm. Längre norrut är den ofta en karaktärsart för små exponerade öar.
På havsstränder är havtorn (65%) den i särklass vanligaste följearten. I skog är rönn (41%) följd av vitsippa, älggräs, stenbär, gran, gråal, ormbär och lilje-konvalj vanligast. På kulturmark är hallon (31%), rönn, hundkäx, brännässla, hundäxing och kirskål vanligast.
Häggens blomning tar vid när vitsippan falnar och sammanfaller med harsyra, gullviva, maskrosor och violer. Blomningen är tydligt värmeberoende och avsevärt senare ute i kustbandet än i inlandet. Den skiljer ofta betydligt mellan olika platser på en och samma ö och även mellan olika delar av samma träd.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Häggbär torde spridas av fåglar, men effekten av denna spridning är mindre tydlig än i fråga om rönn, hallon med flera. En gång har vi sett hägg växa i en stamklyka högt uppe i ett lövträd, troligen dittransporterad av en fågel. Hägg har bara en gång setts på block. Orsaken är nog att häggen inte klarar torkan på blocken. Vi har däremot sett häggplantor tillsammans med röda vinbär, häggmispel, blåtry och druvfläder på ett 25 år gammalt hygge på väldränerad skogsmark, där föryngringen av gran och tall var dålig. Hägg har också setts gro på material som grävts ut ur en stor myrstack, dit den förmodligen förts av myrorna. Där grodde även vårfryle, röda vinbär, skogsnarv och besksöta. Häggen är långlivad och stationär genom långlivade basala delar. Skottskjutning från dessa spelar troligen en större roll än frögroning för beståndens fortlevnad.
Häggens bladknoppar börjar slå ut tidigare än de flesta andra trädknoppar. I blåsippans tid är de 2 cm långa, bandade i brunt och grönt. Häggblomningen har sitt klimax i slutet av vitsippans tid. Då avslöjas hur vanligt detta träd (buske) är, som annars drunknar i mängden av lövverk. Häggen är överblommad när rönnblommorna slår ut. Den goda häggdoften ersätts då av den mindre behagliga från rönnarna, som lockar till sig andra insekter. Bären mognar och svartnar i mjölkens eller ljungens tid, men det är svårt att finna klasar med lika många bär som blommor. I höstfärgernas eller ibland redan i ljungens tid kan bladen bli mer eller mindre röda. Oftare blir de gula, men senare än björkens blad. Vissa höstar finns inga blad alls, efter svamp- eller insektsangrepp. Om någon liten planta misstänks vara hägg är den starkt bittermandellika lukten av innerbarken en karaktär som skiljer den från till exempel brakved, som också doftar, men annorlunda.
Hägg är värd för ett stort antal parasiter bland insekter och svampar, och tycks överleva angrepp mycket väl, kanske delvis för att arten växer på näringsrik jord. Mest uppseendeväckande är angrepp av häggspinnmalen Yponomeuta evonymellus, som vissa år kan kaläta häggens träd och buskar och kläda in stammarna med vitgrå höljen, under vilka larverna är skyddade. Sådana angrepp ses mest där häggarna är många och står tätt i låglandets ådalar, men sällan på små enstaka buskar vid bäckar i skogen. Häggspinnmalen har aldrig setts döda ett träd. Flera slag av gallbildningar på bär och blad är vanliga.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Hägg vecklar ut sina blad som den första av våra vilda lövträd. Ofta ser man de första bladbärande kvistarna mot någon solvarm häll i början av maj. Strax därpå slår de försommardoftande blommorna ut. Hägg fordrar god mullhalt och indikerar alltid goda markförhållanden. Den är också närings- och kalkgynnad. Vid kusten och i dalgångarna känner vi den från lövlundar intill bergknallar, hällar, eller kring stenrösen. Den kan sägas inta hasselns plats norr och väster om dennas utbredningsgräns. Hägg är även vanlig vid bäckar, i raviner och brinkar och den står gärna invid lador och andra ekonomibyggnader. Den kan växa i täta lundar men utvecklas bäst som solitär, men blir ofta flerstammig. I skogsbygden saknas den vanligen på kulturmark. men ses ibland planterad. Längs den kalkpåverkade Hässjökusten finns hägg ofta inblandad i gråalsbården.
I skogsområdena blir häggen inskränkt till rikare bäckar och åar, i synnerhet förekommer den vid forspartier och gärna då på öar i kvisslor. Längst i norr är den bara funnen i denna biotop som vid Återvänningsån i Liden. I ordinär barrskog saknas den, men den kan sällsynt dyka upp i lågvuxen form i rika, översilade granskogssluttningar, som nära Kläppvallen i Haverö, eller vid källor. Hägg kan också vara svårfunnen i yttre havsbandet, som på Brämön i Njurunda.
På högsommaren kan man vissa år lätt lokalisera häggarna i landskapet genom häggspinnmalens (Yponomeuta evonymella) angrepp som gör häggarna bladlösa och inspunna i silverfärgat silkesnät.