rörflen

Se vanlig rörflen Phalaris arundinacea var. arundinacea och randgräs Phalaris arundinacea 'Picta'

Se vanlig rörflen Phalaris arundinacea var. arundinacea och randgräs Phalaris arundinacea 'Picta'

Se vanlig rörflen Phalaris arundinacea var. arundinacea och randgräs
Phalaris arundinacea 'Picta'.

Allmän

349 Phalaris arundinacea L.

This species is indigenous in Eurasia and N. America. Thus, it belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 122 and map 113). It is introduced into C. and S. Africa, S. America, Java, Astralia and New Zealand.

Strandväxt, allm. vid sjöar och vattendrag utom i näringsfattiga barrskogar och myrar. Fr.o.m. 1927, 40 år efter sänkningen, fanns den på alla de 40 undersökta Hjälmarskären (Morander 1986). På flera håll anses den vara täml. allm. eller spridd, exempelvis i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932), Svennevad (Kjellmert 1947) och i Garphyttetrakten (Löfgren 1994). Dess utbredning är starkt beroende av tillgången på näringsrika vatten och därför ojämn (Hallin, !).

Utanför stränder, bäckar och diken har rörflen under 1990-talet setts på grönsten vid skogsväg, på igenväxt väg i ädellövlund, på lagårdsbacke och i frisk ekbacke.

Se även: randgräs Phalaris arundinacea 'Picta'

Gammal bofast art.

Se även randgräs Phalaris arundinacea 'Picta'.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Sveg &c."

Tämligen allmän vid havsstränder och vissa vattendrag i kustsocknarna, i inlandet sparsammare och förut föga känd varför samtliga inlandsfynd redovisas. Säkerligen vanligare än de relativt få uppgifterna visar, framförallt vid kusten, utmed älvar och större åar.

På Mälarslätten delvis allmän - vid Mälaren, i Himmeta, Björskog m.m.(!) - delvis (i starkt uppodlade områden) tämligen allmän Alltid regelbunden vid sjöar och längs större vattendrag. Samma frekvensförhållanden i nedre Skogslåglandets kulturområde. I Bergslagen inte nog känd; torde vara tämligen jämnt spridd i kulturtrakter och annars vid eutrofa-mesotrofa vatten t.o.m. Övre Bergslagen 0 i Hällefors. Går långt N-ut i Skandinavien; undviker oligotrofområdet. Utbredningstyp: S1.

Perenn, beståndsbildande graminid (jordstam!). Raka, 7–20 dm höga strån med många, platta, upp till 2 cm breda blad med ca 6 mm långt snärp I toppen med en 5–15 cm lång, ljus, spetsig blomställning som egentligen är en vippa, men ser mycket tät ut när den är hopslagen. Småaxen sitter samlade i våningar i skaftade grupper, alla ungefär lika långa.

Rörflen bildar täta ruggar, ofta på stränder men även på fuktiga ängar, i vägdiken etc.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Hundäxing (Dactylis glomerata) är tuvad och har färre blad på strået. Blomställningen är trekantig genom att de nedersta småaxsamlingarna har längst skaft.
Vass (Phragmites australis) bildar liknande ruggar, men känns lätt igen när den blommar. Steril vass känns igen på att snärpet är utformat som en krans av hår och att det finns ett veck (“djävulsbett”) på bladens inre del.

Rörflen är ursprunglig i allehanda fuktiga eller våta marker som blockrika havsstränder, ohävdade strandängar, högörtängar, sumpskogar och skogskärr. Den är också vanlig på tydligt kulturpåverkade lokaler som diken, kanaler, dammar, vägrenar, fuktiga åkerkanter och diverse ruderatmarker (jordtippar och gamla vattenfyllda stenbrott). Rörflen gynnas av minskad betesdrift och ökad näringstillgång i landskapet.

Rörflen är spridd över Öland men mera glest på Stora Alvaret där den ses i fuktiga vägdiken och sumpiga skogsdungar. Barrskogarna längst upp i norr, Böda sn, hyser också få fynd. Inga förändringar kan utläsas jämfört med äldre inventeringar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig; även förvildad.
Oftast fuktigt vid åar, bäckar, sandstränder, strandängar, bryor, diken och kanaler; enstaka fynd i annan miljö: vid källa, i våt agmyr och i vägren. Vanlig på näringsrika fuktängar (Martinsson 1997). Även odlad som vallväxt i myrar (Lyhagen 1991, Johansson 1998). Rörflen kan sprida sig kraftigt med jordstammarna och bildar ofta stora bestånd.

Johanssons (1897) ”H. o. d.” motsvarar ungefär dagens frekvens.

Rörflen växer på fuktig, näringsrik mark, vanligen på stranden innanför bladvassen vid slättsjöar och vid havet. Vid kusten växer den också på mer exponerade klapperstränder, särskilt vid tångvallar, och även i hällkar. Arten koloniserar också näringsrikadiken och vägbankar, ibland ladugårdsbackar. Den prövades tidigare ibland som vallväxt (Malmgren 1982) och har på senare år använts på avställd jordbruksmark och även odlats för energiproduktion. En gammaldags trädgårdsform med vitstrimmiga blad, randgräs – f. picta odlas här och där. Den var vanligare förr och ses nu mest i och kring äldre trädgårdar, på utkast och tippar.

Allmän i Uppland, något vanligare i de kustnära socknarna. 705 kartblad, 2033 kvadranter.
Almq. På havsstränder allestädes (till yttre skären), på Mälarstränder allmän; eljest tämligen allmän (i de högsta skogsbygderna dock sällsynt).
Rörflen växer på stränder, både vid havet och i insjöar och åar, ofta bland klapperstenar och i klippskrevor. Den förekommer även i andra fuktiga till blöta miljöer såsom dammar, diken, igenväxande fuktängar, åkerkanter och vägkanter. Den har tidigare under en period odlats som vallväxt.

En odlad form av rörflen med vitrandiga blad, sorten ´Picta´ randgräs, har rapporterats från 11 kvadranter efter 1990, mest tippar, och tidigare några gånger sedan 1932.

Rörflen är vanlig både på havsstrand och på någorlunda näringsrika sötvattensstränder. På havsstrand är den en av de vanligaste arterna, och är där en tidig kolonisatör av ur havet uppstigande skär (Sahlin 2012a).

I skogsstjärnans tid finns ännu bara blad, ännu inga strån. Arten blommar i linneans tid, samtidigt med rödsvingel. På hösten står den halmfärgad men behåller mycket av sin form. Inget grönt övervintrar. På öar med skarvkolonier gynnas den av gödslingen (Kolb 2010).

På havsstrand är rörflen ofta den art som står närmast vattnet på blockstränderna, ibland tillsammans med gultåtel, oftare ensam. Den är inte begränsad till detta bälte utan växer gärna på övre delen av stranden, i rester av driftvallen med andra kvävegynnade arter. Den växer även på långgrunda havsstränder på finkornig jord, ofta i konkurrens med vass.

Även vid Mellanljusnan växer rörflen mycket nära vattnet. Den finns också vid bäckstrand i skog och i sumpskog. Rörflen har ibland odlats som foderväxt. Om den såddes på ängar kunde den ge två skördar (Hellström 1917). En form med vitstrimmiga blad, randgräs P. arundinacea ’Picta’ har ibland odlats för prydnad och några gånger noterats som förvildad.

Utbredningskartan presenterar en gåta: Varför är rörflen nästan obefintlig vid Voxnan, när den är så vanlig vid både Ljusnan och Svågan? Ingen annan strandväxt har detta utbredningsmönster.