mörk snårstarr

C. muricata, mörk snårstarr, med stora fruktgommen och mörka axfjäll, är inte känd från Halland.

Värme- och kalkgynnad torr- och friskängsväxt.

Hård 1928.

Namnsättningen följer Hartvig ( 1987). Alla granskade belägg tillhör den nämnda underarten, som ensam torde representera arten i Ångermanland. En uppgift från Edsele (Bergv. enligt Mo 1953) beror på felbestämning (Bergv. 1983 r).

Tämligen allmän-spridd i Mälarområdet, N-ut till Dingtuna/Lundby: Hälleborg, ekdunge 1973(!); vanlig i Salas centrala kalkområde; en 135-årig uppgift från Norberg, troligen gällande Klackens kalkområde (lokal 6). Utbredning bilden densamma som för många av områdets mest utpräglat sydliga, värmekrävande arter. I Sverige dock många nordliga förekomster; karakteristisk för de norrländska sydbergen enligt SAMUELSSON (1933). Trots detta är tänkbart, att just klimatfaktorer begränsar dess utbredning i vårt område (sydlig ekotyp?). Utbredningstyp: S11.

C. pairaei ssp. borealis

Mörk snårstarr är en nordosteuropeisk art som är spridd i östra Mellansverige och söderut når till nordöstra Skåne. Den är mycket lik snårstarr C. pairaei men har större fruktgömmen med bredare hinnkant, mörkare axfjäll och som mogna mera utspärrade fruktgömmen. Normalt är snårstarr mindre och smalbladigare än mörk snårstarr. I Norden urskildes de båda först av Hylander (1966) som underarter till C. pairaei; enligt Hartvig (1977) bör de dock betraktas som skilda arter. Tidigare användes namnet C. muricata i kollektiv betydelse (namnet omfattade på 1800-talet även piggstarr C. spicata).

Mörk snårstarr har i Småland påträffats på torr mulljord kring hällar samt i bergbranter och rasmark med näringsrika, lättvittrade bergarter. Man finner den oftast i bryn till lundartade lövskogar, gärna med hassel, i glest trädbevuxna betesmarker och på vägkanter.

Mörk snårstarr växer ljusöppet–lätt beskuggat på varma och torra platser med kalkpåverkad, gärna stenig mark. Den förekommer främst i östra Sverige, norrut till Uppland med ströförekomster i Norrland, främst i Medelpad.

På Öland växer mörk snårstarr i skogsbryn, gläntor i glesa skogar, torrängar men också i kulturpåverkad mark såsom längs skogsvägar och åkerrenar som gränsar mot skogsdungar; några lokaler är måttligt betade.

Mörk snårstarr är glest spridd på Öland, något vanligare på den sydvästra delen medan den saknas helt på sydöstra Öland. Eftersom den tidigare inte urskildes från snårstarr C. pairae är det svårt att dra några slutsatser om den ökat eller minskat. Men de växtmiljöer där den påträffats under inventeringen riskerar att förändras genom igenväxning och eutrofiering varför en viss minskning kan befaras. I redovisningen har endast lokaler med belägg eller som kunnat verifierats på annat sätt tagits med.

Mörk snårstarr urskildes först av Hylander (1966), då som underarten C. pairaei subsp. borealis. Mörk snårstarr kan lätt skiljas från piggstarr C. spicata (se denna art). Att sedan skilja mörk snårstarr från snårstarr C. pairae är knepigare. Mörk snårstarr är i allt kraftigare, bladen 3–4 mm breda, fruktgömmet är minst 4 mm (4,2–4,6 mm), längre än det mörkt rödbruna axfjället och försett med en tydlig kantlist. Snårstarr är spädare och med smalare blad 2–(3) mm. Fruktgömmet är < 3,6 mm med en mycket smal kantlist; axfjället är blekbrunt med grön mittnerv och täcker fruktgömmet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer i gräsmark, ibland något skuggigt i kalkbranter. Sent uppmärksammad på Gotland, men säkerligen mycket sällsynt.

Mörk snårstarr växer nästan uteslutande i torra backar. Den är betydligt mer krävande än piggstarr och föredrar sydvända lövbryn och örtbackar, sydvända klippskrevor i ädellövlundar och andra lokaler med varmt mikroklimat. Den mörka snårstarren är tydligt kalkgynnad. Snårstarren, Carex pairaei subsp. lamprocarpa (C. pairaei) är i Sverige sydlig och har sin huvudutbredning i södra Götaland. Underarten är osäkert funnen i Sörmland. Exemplar som liknar denna och som sannolikt representerar en övergångstyp är funna i Nämdö vid Västerby och Solhaga på torrbackar 1990 (RSU S).

Av mörk snårstarr finns sju gamla fynd, alla på gammal kulturmark. Den har återfunnits på en av dessa lokaler och har hittats på sex nya lokaler, fem av dem vid kusten. Lokalerna i södra skärgården innehåller även andra sydliga och kalk- och kulturgynnade arter. På Stortuppen växer den på en igenvuxen örtbacke vid fiskeläget. Där finns även backlök, piggstarr, knylhavre, luddhavre, backnejlika och backglim. På Storstensharen, nära den föregående lokalen, växer den i en mindre kulturpåverkad havsstrandsvegetation med rörsvingel, knylhavre och bergkårel. På Lillgrytan i Ljusne, en halvö vid havet med hamn och fyr, växer den tillsammans med äkta johannesört, rockentrav, lundtrav, backglim, smällglim, klofibbla och bockrot. På lokalen i Bergsjö fanns ett exemplar i en artrik gräsmarksvegetation på en nyligen anlagd vägslänt.