midsommarblomster

Allmän

1263 Geranium sylvaticum L.

This species (with four subspecies in Fl. Eur. 2/1968, p. 195 f.) occurs in large parts of Europe and W. Asia. The closely related G. eriostemon Fisch. in C. and E. Asia and G. erianthum DC. in E. Asia and northwestern N. America are also mapped. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 260.

Skogsnäva är sannolikt ursprunglig i mellersta Hallands ådalar där den växer i fuktiga, näringsrika lövblandskogar och högörtängar. Arten är emellertid kulturgynnad och finns även i bryn och diken längs vägar och järnvägar. Att arten i någon man är slåttergynnad visas bl a av den rika förekomsten i Bergs slåtteräng, Gällared.

Skogsnävan har ökat sin utbredning under 1900-talet och spridningen, som bl a tycks ske med vägtrafikens hjälp, är inte avslutad.

Mest allm. men av ojämn utbredning, exempelvis ganska ovanlig i Tiveden (Johansson 1972; !) och i skogsområdet Ö om Sånnersta i Kumla m.fl. trivialskogar. Den saknades i vissa diabaspåverkade områden i SÖ-delen av Hallsberg (Dalhielm 1985).

Sedd i källkärr i Viby (Ekholm & Hallin 1980a) och flerstädes i alkärr i Lillkyrka. Vanligare ses den i bl.a. bryn, gläntor, brottlundar och glesa lövskogar.

Gammal bofast art.

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Frekvensen lägre på Mälarslätten än annars. Kan vara lokalt riklig där, t.ex. Västerås S: Ekdungen N Hamreskolan(!); saknas helt på andra. liknande ståndorter. där den vore given i andra regioner (t.ex. lundgläntor, lövbryn). Dylik inkonsekvens i uppträdandet tyder på, att spridningen i Sydöst i någon mån för nuvarande är ofullbordad. Kanske vanligare i gången tid, tillbakaträngd under 1700- och 1800-talet genom landskaplig kalhet, betesgång m.m.

Perenn, 2–7 dm hög ört med kraftig, närmast lodrät rotstock, och långskaftade, djupt flikiga rosettblad med stipler vid basen. Bladen är kantiga i omkrets och inskurna till ca 85 % i 5–7 flikar. Flikarna är rätt bredspetsade, och i sin tur inskurna i delflikar och tänder. Bladen har nätlik nervatur och är tätt ligghåriga på översidan. På undersidan med täta hår på nerverna, men ytan mellan nerverna är så gott som kal, eller mycket sparsamt hårig. Stängeln är närmast trind och har rätt raka ledstycken, men viker av något vid fögreningarna. Den är mer eller mindre hårig, i övre delen även glandehårig och har stipelförsedda blad som liknar rosettbladen, men uppåt blir allt mindre och mer sparsamt flikade. Blomställningen är vidgrenad. I toppen av grenarna med 5-taliga, 2,5–3,5 cm vida, något skålformiga blommor, som är rövioletta med ljus mitt, eller betydligt blekare, nästan vita. Egenartad frukt (fast alla nävor har den), som hålls upprätt under mognaden. Efter mognaden tillväxer fruktämnet till en lång näbb bestående av 5 fruktblad som är hårt sammanvuxna i näbbens spets, men som slutligen lossnar med ett knäpp i den nedre änden och rullar ihop sig. Fröna, som ligger i skållika bildningar längst ned i näbben, kastas då iväg ett stycke.

Midsommarblomster finns på många slags friska marker. Den är en av de vanligaste och mest karaktäristiska komponenterna i frodiga ängssamhällen, både på öppen mark och i skog. Finns även allmänt på fjällängar, men är i många områden ovanligare närmast kusten.

Förväxlingsrisk
I norra Sverige, där den i regel är den enda nävan, är den omisskännlig i blom eller i frukt.
Den kan dock förväxlas med ung nordisk stormhatt (Aconitum lycoctonum), som emellertid saknar stipler vid bladbaserna, och har tätare behåring mellan nerverna på bladens undersidor.
Smörbollar (Trollius europaeus) har kala, glänsande blad, och vitsippsranunkel (Ranunculus platanifolius) (Värmland–Lycksele lappmark, vanlig bara i Härjedalen och Jämtland) betydligt kalare, ofta helt kala, blad med mindre fint flikade flikar.
I södra Sverige är det värre.
Ängsnäva (Geranium pratense) (huvudsakligen södra och mellersta Sverige, men funnen till Norrbotten) är rätt sällsynt, men den kan vara mycket lik midsommarblomster. I allmänhet är dock bladen mer inskurna (till ca 90 %) med smalare, spetsigare, mer finflikiga flikar. Stängeln är rätt kantig, och upptill tätt glandelhårig. Blomman varierar i färg, men har ej mycket ljusare mitt, och fruktskaften hålls nedåtböjda före frukterna mognat.
Övriga nävor (Geranium) har antingen mindre djupt inskurna blad, eller så är de lägre och spensligare. Flera nävor är annueller.

(skogsnäva)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanligt midsommarblomster G. s. subsp. sylvaticum i landskapet.

Skogsnäva
Midsommarblomster växer på mullrik, frisk till fuktig jord. Den förekommer i gles, örtrik löv- och granskog, särskilt vid källdrag eller på genomsilad mark, samt i öppen, örtrik ängsmark – den var förr ett viktigt inslag i slåtterängarna. Ofta har den sällskap med smörbollar Trollius europaeus och humleblomster Geum rivale. Arten påträffas också på dikes- och åkerrenar, i ekbackar och bryn samt längs stigar och vägar.

Täta bestånd av blommande midsommarblomster är en vacker syn men dessvärre ett tecken på vanhävd. När skötseln av betes- och slåttermarker upphör blir midsommarblomster snart dominerande och förkväver mera lågväxta arter som jungfrulin Polygala vulgaris, ormrot Bistorta vivipara och ögontröst Euphrasia.

Arten har ökat under 1900-talet och har fått fler lokaler i sydvästra och södra Småland, där den tidigare var ovanlig. I klippskärgården i norr har den däremot påtagligt svårt att etablera sig.

Midsommarblomster växer halvskuggigt på frisk, mullrik mark i ädellövskog, hässlen, avenbokskog och glesare lövskog. På en del lokaler förekommer svagt–måttligt skogsbete men bete anses vara ogynnsamt för växten. Midsommarblomster växer även i skogsbryn, slåtterängar och längs skogsvägar. Sällsynt är den funnen i åkerkanter och örtrik granskog.

Midsommarblomster har sina huvudsakliga förekomster inom Mittlandet, speciellt ädellövskogar i den västra delen samt i kustädellövskog. För övrigt finns spridda förekomster. Ibland odlas midsommarblomster men den förefaller ovanlig som trädgårdsrymling. Växten har jämfört med tidigare inventeringar förskjutit sin gräns både åt norr och söder. En orsak kan vara att skogsbetet upphört, något som tidigare höll tillbaka den. Å andra sidan har midsommarblomster försvunnit från några lokaler på sydvästra Öland där den förr växte i små lundrester omgivna av åkermark. En del av dessa skogsdungar är idag avverkade samtidigt som åkerrenarna minskat vilket medfört att växten försvunnit. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) vilket också är vår bedömning.

Speciellt norrut i Sverige kan midsommarblomster ha blommor som är ljust vitrosa; detta är noterat vid ett tillfälle.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Halvöppen till sluten, oftast frisk miljö: ängen (även igenväxande), lövskog, ängsbarrskog, frisk tallskog, skogsdungar på beten; i skogsbryn och vägrenar. På östra Fårö angiven som sällsynt. Exemplar med ljust rosa eller vita blommor förekommer sällsynt (Larsson 1994). Midsommarblomster tål skuggiga förhållanden och blir ofta riklig i mer slutna ängen, där den då ofta trycker ner övrig växtlighet. De utbredda bestånden i denna och liknande miljöer avspeglas i att arten noterades i en ganska hög andel av provrutorna, trots att den saknas eller är ovanlig traktvis: Storsudret, delar av norra Gotland samt Fårö med Gotska Sandön. Johansson (1897) angav frekvensen som ”Allest.”, vilket stämmer bra även i dag.

Midsommarblomster växer på frisk till fuktig, ganska näringsrik jord i löv- och blandskogsbryn, hagmarker, betesmarker och all slags igenväxande gräsmark som slåtterängar, åkerrenar, ödetomter, diken, vägkanter och banvallar. Mycket ofta ser man den tillsammans med andra igenväxningsarter som älggräs och hundkäx. Arten har blivit vanligare sedan förra inventeringen och förekommer nu närmare kusten än förr.

Midsommarblomster är ursprunglig. Växten kallades förr »blåtoppa« i Järbo. Den anges som allmän i tidigare botaniska arbeten. Arten har knappast ändrat sin utbredning men är troligen betydligt talrikare nu än för 100 år sedan.

Midsommarblomster är en näringsgynnad växt som är mycket konkurrenskraftig på öppen mullrik jord. Den växer både öppet och i helt sluten skog. Som skogsväxt är arten vanligast i gläntor, mullrika svackor, längs avvattningsstråk och liknande örtrika miljöer. Midsommarblomster är ett pålitligt inslag i lågörtskogar på kalkrik mark och i högörtvegetation i raviner och längs skogsbäckar. Än mer tongivande blir arten på öppna oskötta inägor och andra gamla fodermarker. Sådana skräpgräsmarker eller Geranium-ängar finns överallt i spåren av människans odling men är särskilt framträdande vid gamla torp och fäbodrester. Arten ingår normalt i betade eller slåtterhävdade gräsmarker och är karaktäristisk för vegetationstypen örtrik friskäng. Dominans av midsommarblomster signalerar dock näringsrik jord och ohävd. Midsommarblomster pryder också de flesta vägkanter, igenväxande körvägar och dikesrenar och arten är vanlig på kulturmarker bland bebyggelse. Mycket sällsynt har arten noterats på havsstränder och i rikkärr.

I skogen är stenbär (41%) den vanligaste följeväxten före piprör, vitsippa, blåsippa, harsyra och gran. På kulturmarker är hundkäx (24%), röllika, hundäxing, stormåra, rödven och kråkvicker vanligast. På naturliga fodermarker är blodrot vanligast. Midsommarblomster börjar blomma före midsommar, vanligen i skolavslutningstid och samtidigt med liljekonvalj, skogsstjärna, skvattram och hundkäx. Blomningen pågår i avtagande grad långt in på sommaren.

Midsommarblomstrets planta är visserligen mångårig, men dess fröplantor med karakteristiska stora hjärtblad och blad ses också ofta under våren. Arten har inte påvisats i fröbanken (Granström 1986). Plantan utvecklar en kraftig jordstam. På hösten blir bladen ofta grant röda. Både gröna och röda blad behålls länge på hösten, längre än till exempel blad på hallon och mjölke, men inga blad eller andra gröna delar övervintrar. Tidigt på våren är anlagen till nya blad rödaktiga.
Midsommarblomster blommar normalt i skogs­stjärnans eller ekorrbärets tid men kan blomma om i höstfärgernas tid. I Los förekommer ljusvioletta blommor ofta, sådana som är ändå vanligare i fjälltrakterna.