röllika

Se plymröllika Achillea millefolium subsp. lanulosa och vanlig röllika Achillea millefolium subsp. millefolium.

Gammal bofast art.

Allmän

Röllika är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den växer på torr till frisk mark med oftast lågvuxet fältskikt - driftvallar, strandhedar, såväl betade som obetade, torrare strandängar, betesmarker, övergiven åkermark, åker- och vägrenar, gräsmattor och ruderatmarker.

Trivialart

Läkeört, betesgynnad frisk- och torrängsväxt, allm. i hela området i glesvuxen vegetation, exempelvis bryn, vägkanter, torrängar, trädor, trädgårdsland m.m.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

1805 Achillea millefolium L. complex

This polymorphic species and closely related taxa form together a complex (Hultén, Circumpol. Il, p. 292; Fl. Eur. 4/1976, p. 16 2f.). A. millefolium has a wide Eurasiatic distribution. It is favoured by clearings and has been introduced into most parts of N. America and partly S. America, S. Australia and New Zealand. The species includes, among others, subsp. sudetica (Opiz) Weiss in the mountains of S. Europe. The closely related A. setacea Waldst. & Kit. occurs approximately S of the broken line. The distribution areas of the N. American A. borealis Bong. (syn.: A. nigrescens [E. Mey.] Rydb.) and A. lanulosa Nutt. are also tentatively marked on the map. The whole complex has a circumpolar distribution (Hultén, I. cit. and map 283).

Perenn, 1–5 dm hög ört med ytlig rotstock och underjordiska utlöpare. Bildar efterhand glesa mattor. Karaktäristiska, smala men rikligt flikiga, mörka, mjuka blad som är håriga (särskilt undersidan) och har flikar ända till basen. Flikarna är platta, men de spetsiga slutflikarna spärrar ut sig i rymden så att där inte finns några större plana ytor. Bladet liknar i stället en “fluffig korv”, som känns mjuk och något fet. Strödda stjälkblad av samma typ som rosettbladen. I toppen med en tät kvast av 3–4 mm breda korgar med ca 5 vita eller rosa kantblommor och grågula diskblommor. Liten, platt frukt som saknar hårpensel.

Röllika är mycket allmän på många slags torrare kulturmark, såsom vägkanter, betesmarker, gräsmattor, längs stigar etc. En av människans trognaste följeslagare som sällan saknas där marken odlats.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Ängsröllika (Achillea nobilis) (tillfällig, sällsynt) har ljusgröna blad med färre, glesare bladflikar, och något gulvita kantblommor.
Nysört (A. ptarmica) har hela blad med små men mycket vassa tänder, större korgar som ej sitter i en tät samling, och över 10 kantblommor.
Stillfrö (Descurainia sophia) (rätt vanlig, men knappast i inre Norrland) är vårannuell och har grågröna blad med fina stjärnhår på bladytorna (lupp!).
Brudbröd (FIlipendula vulgaris) (södra och mellersta Sverige) har bredare småblad som bildar ett plan, och har ej röllikans finflikighet.
Unga rosetter av kummin (Carum carvi) är ljusare gröna och har kala, plana flikar som skevar så att de blir trapplikt ordnade. Äldre exemplar har långskaftade blad.
Krussilja (Selinum carvifolia) har långskaftade, kala blad med tydligt parvis ordnade, glesare flikar.
De korgblommiga växter som har liknande blad är oftast annueller och saknar bladrosetter, men kustbalderbrå/nordbaldersbrå (Tripleurospermum maritumum subsp. matitimum/ subsp. subpolare; ogräs i Norrland, söderut vid havet) är bienn eller perenn och har bladrosetter. Bladen har dock mer utdragna flikar.
Färgkulla (Anthemis tinctoria) är perenn. Den har glesare, oftast rätt breda primärflikar som i sin tur kan ha flikar, men oftast enbart är vasst tandade. De basala bladen försvinner rätt snart.

Röllika växer i allehanda torr–frisk ängsmark. Den är vanlig i betade alvartorrängar, glesare tall- eller lövskogar, tuviga fuktängar och på sandstränder. Röllika är starkt kulturgynnad och ses i sandtag, åkerkanter, vägrenar, gårdsmiljöer, gräsmattor, grusplaner, hamnar samt ruderatmiljöer som jordhögar och stentippar. De flesta lokaler är betade eller slåttade men arten klarar också ett visst mått av ohävd. Sällsynt är den noterad i den extrema miljön grusalvar.

Röllika är väl spridd över hela Öland vilket det höga antal rutor den är funnen i visar.

Såvitt känt förekommer endast vanlig röllika subsp. millefolium på Öland. Rikard Sterner nämner en del avvikande former av röllika från alvarmark men någon taxonomisk rang har de inte haft under senare tid. Ibland ses röllika med rosa blommor och i odling förekommer former med mörkröda blommor.

Gammal, bofast.

Två underarter är kända från Gotland, vanlig röllika ssp. millefolium och plymröllika ssp. lanulosa. Den senare är emellertid bara en tillfällig besökare, uppmärksammad bara vid ett tillfälle.

Se vidare under respektive underart.

Röllika växer öppet på torr till frisk, oftast mager och gärna sandig, gräsbevuxen mark. Arten är starkt kulturbunden och förekommer i betesmarker, även gödslade sådana, i hällmarkshed, hagmarker, på torrbackar, åkerrenar, vägkanter och andra gräsmarksrester. Man finner den också i gräsmattor, på trädor, i grustag, på banvallar, i industriområden och på skräpmarker av olika slag.

Röllika sprids med frön men fröplantor ses sällan, mest under våta vårar. På markberett hygge ses den komma upp ur fröbanken, och den var vanlig på svedjad mark i Finland (Tujulin 1967). Röllika har ett uthålligt jordstamssystem med decimeterlånga utlöpare strax under markytan. Dessa tar sig också upp genom tjocka jord- eller sandlager, men inte lika effektivt som kvickrot. Enstaka äldre blad kan på hösten bli röda, men unga blad på korta basala skott övervintrar gröna. Röllika börjar blomma i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid, kring midsommar. Blommorna är mest vita, ibland mer eller mindre rosa. Arten bildar nya blomställningar senare på sommaren och blommar ända till efter trädens lövfällning. Den tolererar svår torka, som i augusti 1994, då den var en av de få arter som behöll bladens gröna färg och spänst och fortsatte att blomma. Om ljustillgången är god växer röllikan även på fuktig mark, men är där genom sin lågvuxenhet i underläge.