bockrot

Se vanlig bockrot Pimpinella saxifraga subsp. saxifraga

Se sammetsbockrot Pimpinella saxifraga subsp. nigra och vanlig bockrot Pimpinella saxifraga subsp. saxifraga.

Allmän

1394 Pimpinella saxifraga L.

This variable species occurs originally in Europe and W. Asia. It has been introduced into N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 312.

Torr- och friskängsväxt på sand, grus och kalkberg m.m., allm. exempelvis längs åsarna. Vid Riseberga klosterruin i Edsberg har den hittats inbäddad i murbruksstycke, ”möjligen från 1100–1200-talen” (Sernander 1914b).

Gammal bofast art.

Soliga torrängsbackar och nipbranter, gärna på betad mark, fäbodvallar, öppna hällmarker och rasmarker, örtrika åkerrenar och vägslänter. Upphörande bete och slåtter med åtföljande igenväxning missgynnar arten som är på tillbakagång i landskapet. Dock relativt långlivad efter nedlagd hävd.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Bockrot och stor bockrot

Perenna, 3–6 (sällsynt 10) dm höga örter. Oftast enkelt pardelade blad, men de kan vara djupt inskurna i mindre flikar. Nedre blad långskaftade, 3–4 cm breda, med 4–6 par elliptiska, eller nästan runda småblad och ett ändblad. Småbladen är synnerligen skarpt tandade. Bladen doftar kryddigt (“persilja”) när de krossas. Saknar stipler. Stängeln är kantig och har blad som är mer finflikiga än rosettbladen, de högst upp har trådsmala flikar. Flockarna är rätt små och starkt välvda. Saknar svepen.
Bockrot finns på torr, öppen mark, oftast i kulturlandskapet men även i mer naturlig gräsmark, på klippor, strandvallar etc. Den står ofta rätt tätt så att bladen nästan bildar mattor. Doften stiger upp när man kliver i bestånden. I Götaland finns en mycket sällsynt underart, subsp. nigra (blå bockrot), som är tätt gråluden. Den är på senare tid sedd i Skåne, på Öland och Gotland. Stor bockrot är mycket sällsynt i södra Sverige (numera nästan enbart i Skåne, Södermanland och Uppland) och är huvudsakligen införd med parkgräsfrö. Den är mer fukt- och näringskrävande än bockrot och växer gärna skuggigt. Den liknar mycket bockrot men är större.

Förväxlingsrisk:
Karakteristisk, men flockblomstriga växter förväxlas lätt av oerfarna.
Kummin (Carum carvi) har alltid finflikiga småblad och flockarna är helt plana. Frukterna är mer långsträckta och smakar kummin!
Palsternacka (Pastinaca sativa) (Götaland och Svealand) har grövre, gulgröna blad, gula blommor och större, platta frukter.
Björnlokor (Heracleum) har grövre blad som är håriga under, både allmänt och enskilt svepe, och större, platta frukter.
Morot (Daucus carota) (Götaland och Svealand) har finflikiga småblad, plana flockar, långt och flikigt allmänt svepe och taggig frukt.
Blodtopp (Sanguisorba officinalis) (vild på Gotland, annars mycket sällsynt förvildad ) och pimpinell (S. minor) (lokal och sällsynt i Götaland och Svealand) har blad som påminner om bockrötternas, men eftersom de är rosväxter har de stipler. Dessutom är småbladen skaftade, särskilt hos blodtopp.

Bockrot företräds på Öland av två underarter: vanlig bockrot subsp. saxifraga och sammetsbockrot subsp. nigra. Sammetsbockrot skiljs på behåringen av stjälk och bladskaft där håren är längre och sitter betydligt tätare än hos vanlig bockrot. Bladen är dessutom mer fintandade hos sammetsbockrot. Yttersta delen av roten (epidermis) är mörkbrun–svart och när roten snittas blånar den snabbt och tydligt. Den blåa färgen kommer av att ämnet proazulen oxideras när roten kommer i kontakt med luftens syre. Hos vanlig bockrot är epidermis ljusbrun och roten blånar inte i snitt. Antalet kromosomer skiljer: subsp. saxifraga 2n = 36, 40 och subsp. nigra 2n = 18, 20 (Jonsell & Karlsson 2010).

Se även sammetsbockrot Pimpinella saxifraga subsp. nigra och vanlig bockrot Pimpinella saxifraga subsp. saxifraga

Ursprunglig.
Vanlig i vägrenar, även längs körvägar och stigar eller i bryn i torr till frisk tallskog eller blandskog, i hällmarkstallskog (här gärna i tunn sand eller grus), betad alvarmark och ängsmark. Arten förekommer över hela Gotland och är, som andelen provrutor visar, allmän. Den representeras av två underarter, sammetsbockrot ssp. nigra och vanlig bockrot ssp. saxifraga. En stor del av uppgifterna under våra inventeringar anger bara arten. Av provruteundersökningen framgår dock att sammetsbockrot är sällsynt eller mindre allmän (två provrutor), medan vanlig bockrot är den vanliga underarten (17 provrutor, 2,0 %). I tre provrutor gick materialet inte att bestämma till underart.

Bockrot växer oftast exponerat på torr till frisk, sandig mark i naturbeten, hagar, torrbackar, hällmarker, men även på vägkanter, banvallar och annan ogödslad gräsmark, ofta tillsammans med gulmåra, blåklocka och röllika. Arten klarar hårt bete men tål inte kvävegödsling. Alla våra fynd härrör sig till underarten vanlig bockrot ssp. saxifraga. Några oklara äldre uppgifter om sammetsbockrot ssp. nigra finns, men de verkar mycket osäkra och är inte medtagna i någon av upplagorna av Fries (1945, 1971).

Bockrot blommar från linneans till ljungens tid. Bladen kan bli röda på hösten. Få och små blad med få par småblad övervintrar gröna.