Taxasida

strätta

Angelica sylvestris

L.

strätta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

strätta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • strätta
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Angelica sylvestris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Angelica sylvestris L.
Svenskt namn
strätta
icelandic
Geithvönn
norwegianBokmal
sløke
norwegianNynorsk
sløkje
Finskt namn
karhunputki
finlandSwedish
skogspipa, strätta
Danskt namn
Angelik
Foton
Torbjorn Tyler
Johanneshus i Brönnestad socken 2011-08-14
Peter Ståhl
Klövstensharen, Orarna, Gävle 2011-07-27
Torbjörn Tyler
Brönnestad socken 1990-01-01
Anders Delin
Södra Ljusgrund, Idenor 2009-07-12
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger sn 2023-09-17
Katarina Stenman
Lappsanden, Bjuröklubb 2022-07-13
Katarina Stenman
Lappsanden, Bjuröklubb 2022-08-12
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-07-09
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2022-07-01
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2022-07-01
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-07-20
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivalart

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Strätta är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den växer främst i fuktiga och inte alltför näringsfattiga miljöer - många olika strandtyper, kärr, fuktängar, fuktiga lövblandskogar och lövsumpskogar. Växten är också vanlig i naturbetesmarker, på övergiven och ofta försumpad odlingsmark, i diken och vägkanter samt vid dammar och märgelhålor.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1421 Angelica sylvestris L.

This species is widely distributed in Europe and occurs also in W. and partly C. Asia. It has been occasionally introduced into easternmost N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 317.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kärr- och fuktängsväxt vid sjöar, åar och bäckar, vid Hjälmaren gärna i strandalkärr. Den är vanlig i sidlänta, igenväxande fuktängar efter tidigare odling och har setts i skiftande miljöer ss. i det kalkrika källkärret vid Herrfallsäng och uppe på spåren längs järnvägsbankar och i torrängar. Björkman (1987a, b) fann den vid ett fåtal av 236 undersökta sjöar i länet. Den saknas i de magraste områdena och är delvis ovanlig vid Vätterns stränder, men är f.ö. mestadels allm–täml. allm.

Flertusenåriga lämningar har noterats i Tärnsjömyrens Trapa-torv i Skagershult och vid Vilstaängen i Hackvad (L. von Post 1909a, 1925).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Mycket vanlig och individrik i Bergslagen och Skogslåglandets skogsområde; allmän-tämligen allmän också i övrigt skogsområde Glesare (delvis spridd) inom Mälarslättens sammanhängande odlingsområde (i Björskog och Kungs-Barkarö dock uppfattad som allmän av Ham.). Riklig också på triviala ståndorter närmast Mälaren, torde den inom Mälarslätten vara tillbakaträngd av kulturingrepp (torrläggning, uppodling m.m.). Huruvida den särskilt gynnas av det humida klimatet i Skogslåglandet och Bergslagen är något ovisst. Verkar sannolikt. Utbredningstyp: U.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Monokarp perenn ört. Grov, ihålig, 1–2 m hög stängel som är finhårig högst upp. Blad trekantiga med ränna på översidan av skaftet, dubbelt parbladigt sammansatta, med avlångt äggrunda flikar som har finsågad kant. Stjälkbladen har en vid, öppen slida på skaftet. Stora, starkt välvda flockar med många strålar som är finhåriga. Blommor vita. Saknar för det mesta allmänt svepe, men har enskilt svepe. 4–5 mm lång, oval, plattad frukt med ribbor.
Strätta är allmän på frisk eller fuktig ängsmark, myrkanter, stränder, strandängar, fuktig skog etc.

Förväxlingsrisk:
Karakteristisk, men flockblomstriga växter förväxlas lätt av oerfarna.
Kvanne (Angelica archangelica) (fjällen och dess närhet, längs några fjällälvar, havsstrand i Götaland, Svealand och Norrbotten; även förvildad i vissa bymar i norra Norrlands inland) är helt kal på både stängel och strålar, har klotformiga flockar, gröna blommor, småblad med grövre, ojämn tandning och en karaktäristisk, frisk “klosterlikördoft” som strättan saknar.
Kirskål (Aegopodium podagraria) (hela Sverige, men sällsynt i norra Norrlands inland) växer i täta bestånd (har jordstam), mindre blad som oftast är delade i 3 grupper om 3 småblad, små, inga svepen, och starkt välvda flockar.
Piploka (Pleurospermum austriacum) (sällsynt i Östergötland) har mycket grovt sågade småblad med kilformad bas, rikbladig stängel och allmänt svepe.
Strandloka (Ligusticum scoticum) (rätt sällsynt på havsstrand på Västkusten och Uppland–Ångermanland) är oftast 2–5 dm hög, har nedtill röd stängel som är helt kal, blad delade i 3 grupper om 3 köttiga småblad med ojämnt grovsågad kant, och har allmänt och enskilt svepe. Luktar illa.
Sprängört (Cicuta virosa) är ej särskilt lik, men är liksom strättan vanlig “i vilda naturen”. Den är helt kal och har mycket långsträckta småblad.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

[Angelica archangelica subsp. litoralis × sylvestris]
Status: uppgiven 1904 från Ö. Vemmenhög (HNil i LD) men belägg tillhör strätta A. sylvestris (det. LFg).

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Strätta växer på fuktig, ej alltför näringsfattig mark. Den förekommer i strandängar och strandkärr såväl vid havet som vid sötvatten. Arten uppträder också i gles, fuktig eller frisk, ängsartad löv- och blandskog samt i örtrik lövsumpskog. Den påträffas ofta längs vattendrag eller på mark med rörligt markvatten. I odlingslandskapet växer den längs diken, i övergiven ängsmark, på vägkanter och på gamla åkrar som försumpats.
Funnen i 1131 rutor; tidigare uppgifter från 213 rutor. Mycket vanlig utom i det inre av sydöstra och östra Småland, där arten saknas i stora områden. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Strätta växer i ohävdade fuktängar, skogskärr, frisk–fuktig lövskog och sumpskog. Den är också funnen på strandängar och steniga stränder, längs diken, kanaler och bäckar. Sällsynt är den noterad i fuktiga åkerkanter och vägrenar.

Strätta är vanligast i diverse ohävdade, fuktiga marker inom Mittlandet. På Stora Alvaret är den sparsam och växer i fuktiga skogsdungar, svagt hävdade fuktängar och längs kanalsystemet som passerar Penåsa, Kastlösa sn. På det skogfattiga sydöstra Öland är den som tidigare ovanlig. Den igenväxning som drabbat många fuktiga marker har troligen gynnat arten samtidigt som utdikningar varit ogynnsamt.

Strätta skiljs lättast från kvanne Angelica archangelica genom att studera ovansidan av bladskaftet. Hos strätta finns en längsgående skåra som fortsätter ända ut till bladets huvudaxel medan bladskaftet hos kvanne är runt och saknar skåra.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Fuktig ängsmark, myrkanter och strandängar, ofta i igenväxande sådana; även i ängen, i delar som inte slås. Arten finns också i glesa partier i fuktig till sumpig skogsmark. Säve (1837) bedömde strätta som tämligen allmän, liksom Johansson (1897). Det svarar bra mot dagens förhållanden.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Strätta växer soligt eller i halvskugga på fuktig, gärna näringsrik mark och påträffas på havsstrandängar, vid sjö- och åstränder, i skogsbryn och på vägkanter, men framför allt i igenväxande gräsmarker av alla slag, på övergivna åkrar och restmarker i kulturlandskapet liksom på industritomter och tippar. Arten har ökat sedan förra inventeringen, gynnad av dålig hävd och bidragande till landskapets igenväxning.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig, naturlig gräsmark på stränder, betesmarker och mader, dessutom vid åar och bäckar, vid diken och på åkerkanter. Gynnas av avtagande hävd och måttlig igenväxning och har troligen ökat i frekvens. Mycket vanlig i hela landskapet. 741 rutor (89 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Väst- och Nordasien, Nordamerika. I Sverige hela landet. I Sörmland allmän, mindre allmän i de centrala delarna – (72%). Strättan är vanligast i fuktiga, gärna ljusa miljöer på näringsrik mark bland älggräs, tuvtåtel och andra högväxta arter. Den växer ofta i betesmark, men kan knappast sägas vara betesgynnad. Arten har istället traktvis ökat på grund av svagt betestryck på många strandnära betesmarker och finns också som nyinvandrad på igenlagda, försumpade åkrar, i diken och på tidigare landvinningsmarker från misslyckade sjösänkningsprojekt. Strättan finns också i rikkärr av olika slag men saknas i humusrika kärr av fattigtyp.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
I Uppland mestadels allmän, men ovanligare i jordbruksbygderna och kring Mälaren. 694 kartblad, 2170 kvadranter.
Almq. Vid havet allmän, i inlandet tämligen allmän, mera sällsynt kring Mälaren.
Strätta växer i varierande miljöer, där det inte är alltför torrt och där den får utvecklas fritt utan att störas av bete. Den förekommer ofta på stränder, både vid havet och insjöarna samt vid åar och bäckar. Den koloniserar även igenväxande fuktängar och betesmarker samt lundar och skogsbryn.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Strättan är ursprunglig. Den betecknas som tämligen allmän eller allmän i tidigare arbeten från 1800-talets mitt och framåt. Arten är troligen ungefär lika vanlig idag som för 150 år sedan. Den har lokalt kallats både »hundloka« (Ockelbo) och »björnloka« (Valbo) och möjligen har man inte hållit isär dessa arter. Från Järbo finns även benämningen »björskallä«.
På myrar hittar man ofta strättor på fastmattor i extremrikkärr eller i starkt sluttande backkärr. Strättan är också en vittspridd skogsväxt som kan växa i sluten skog. Den är dock mycket vanligare i lövskog än i barrskog och växer gärna i fuktängsartade gläntor, vid källor och i närheten av stränder där ljustillgången är bättre. Den trivs på mullrika jordar och återfinns ofta på igenväxt åker- eller ängsmark. I kulturlandskapet växer arten rikligt i diken och vägkanter. Den är också typisk för fuktiga ängs- och betesmarker.
Den vanligaste följeslagaren är älggräs (35%). På havsstränder är kråkvicker (46%), rödsvingel, fackel-blomster och havtorn vanligast. I skogen är älggräs (47%), gran, stenbär, vitsippa och blodrot vanliga. Strättan blommar samtidigt med mjölkört, rödklint och flera andra flockblommiga växter som strandloka, sprängört och björnloka.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Mängder av nyligen grodda fröplantor av strätta kan ses på våren och försommaren, särskilt tydligt där de står i en driftvall på en strand. Frön kan vila ytligt i fröbanken och gro i ett tunt täcke av mossa, gräs och örter. Små anlag till blad på yngre plantor övervintrar gröna. Plantan kan bli 2,5 m hög och diametern på basen av stjälken 4,5 cm. Strätta blommar i mjölkens och i ljungens tid. Bladen kan i höstfärgernas tid övergå i vitt och rosa. Nästan alltid dör plantan efter blomningen, men på havsstrand har vi en gång sett ett grönt blad vid basen av en död blomstängel. Där grågäss betar gräs på en havsstrand lämnas strätta och många andra örter obetade.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Strätta – vår största bofasta ört – kan ofta bli mer än manshög när den blommar. Efter blomningen dör plantan, men de vackra fröståndarna kvarstår länge. Strättan har naturlig hemvist på stränder och i kärr, men de största förekomsterna finns på kulturmarker. I rikkärr, t.ex. i Borgsjö och Njurunda, uppträder den regelbundet i kantzoner eller på tuviga, tallklädda partier. Mer sällan ses den ute på öppna kärrytor, då ibland förkrympt och svår att känna igen. Den finns i något rikare, blöta och inte alltför slutna lövsumpskogar, men saknas i regel i gransumpskog. Man finner den även vid skogsåar och större skogsbäckar, både i lugna avsnitt på tuviga, tidvis översvämmade strandpartier och i örtrika miljöer vid forsar. Strätta finns också på öppna stränder vid sjöar, älvar och vid havet, vanligen i gles vegetation på blockiga avsnitt. Vid havet ser man den även torrare, i klippskrevor, på klappersten och på driftvallen i strandens övre del. I Liden och Tuna är den även funnen i älvraviner.
På kulturmark är strättan typisk i försumpade, gamla odlingar, t.ex. uppodlade myrar. Här bildar den ofta sina största bestånd bland tuvor av starr och tuvtåtel, Deschampsia cespitosa. Den följer också diken och bäckdalar i öppna lägen men ses oftast bland igenväxande högörter och lövsnår. Vid vägarna är den vanlig men står helst i dikeskanten en bit ifrån vägen.