kärrsälting

Gammal bofast art.

Tämligen allmän-spridd.

96 Triglochin palustre L.

This widespread species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 112 and map 104).

Kärr-och fuktängsväxt, spridd i hela området. I några socknar, bl.a. Glanshammar, Svennevad och Viby (Nilsson 1978, 1986, Kjellmert 1947) var den förr täml. allm. Segerström (1932) ansåg att den var allm. i Hammar och Lerbäck, vilket tycks ha varit en överdrift. Arten är på tillbakagång.

Kärrsälting växte 1933 i naturlig vegetation ”i bäckravinen i Norra Trolldalen vid Skogatorpet” i Kil (Broddeson ms). Numera ses den i källkärr, sjöstränder, grustag, hagar, käll-, torv- och åkerdiken, åsgropar m.m. Kärrsälting kallades så i Närke (Samzelius 1760).

Kärrsälting är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer på havsstrandängar, särskilt i sötvattenspåverkade partier, samt på sjöstränder, i källdråg och vitmossdominerade skogskärrskanter med framträngande grundvatten. I sistnämnda miljö kan den växa rikligt men är oftast steril, vilket också gäller i rikare, igenväxande kärr med mosaik av vitmossmattor. De vanligaste växtplatserna är dock betade, näringsrika eller ganska näringsrika kärr och fuktängar som ofta är något översilade.

Spridd i hela landskapet men sällsyntare i näringsfattiga trakter såsom de nordöstra inlandssocknarna.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Kålsätt &c".

Spridd-tämligen allmän i Skogslåglandet och Bergslagen; förr nog vanlig också på Mälarslätten, starkt minskad under 1900-talet. Detaljkännedomen brister och uppgifter om förekomst saknas ännu beträffande några delområden ovan Mälarslätten (Haraker, Fläckebo, Kila, Kumla, Näsby N, Romfartuna N, Sevalla, Skultuna N). Sannolikt beror luckorna på förbiseende. Utbredningstyp: N1 (fdU).

Oansenlig gräsliknande växt som blir upp till 4 dm hög. De ganska fåtaliga bladen är trinda och ganska styvt upprätta, aldrig lika höga som stjälken. Smalare än 2 mm. Bladen doftar, om man mosar dem, något tvålaktigt. Skottbasen är uppsvälld, lite löklik. De nästan oskaftade blommorna sitter strödda på den tunna men styva stjälken. Blommorna är små, gröna, ofta något rödaktiga, med ett par tätt tilltryckta små kalkblad. Vid blomning sticker vitaktiga märkesflikar ut. Frukterna är smala, 6–10 mm långa och spricker upp nedifrån i tre delar.

Kärrsälting växer i fuktig gräs- eller torvmark. Den är typisk för betade strandängar, våtängar och öppna kärr men hittas också i diken, på stränder och på myrar. Den föredrar något näringsrik och inte för sur mark. Arten är spridd i hela landet och går även upp i fjällen.

Förväxlingsrisk:
Havssälting (T. maritimum) har köttigare och bredare stam och blad samt frukter som är högst 2x så långa som breda.
Tåg och andra växter med trinda blad saknar den tvålaktiga doften.

Kärrsälting växer på fuktig eller våt, åtminstone någorlunda näringsrik, gärna översilad mark. I inlandet finner man den i närheten av källor, i översilningskärr, på mader och sjöstränder samt ibland på gungflyn. Oftast påträffas den i naturlig betesmark, men man kan också finna den i skogsmark samt i diken och på annan blottad mark. På havsstrandängar föredrar arten vikarnas inre, utsötade delar eller platser med sötvattensutflöde. – I skuggiga, översilade miljöer uppträder ibland rika vegetativa bestånd, som röjer sin närvaro genom att utsända en karakteristisk, saltaktig doft vid passage.

I inlandet minskar arten genom att betade fuktängar blir allt ovanligare.

Kärrsälting växer i allehanda våta miljöer som fuktängar, skogskärr, alvarträsk, vätar och källflöden; den ses både på betade och ohävdade lokaler. Kärrsälting växer också vid diken, vattenhål, dammar, i gamla stenbrott och sandtag. På havsstränder föredrar den sötvattensutflöde och ses ibland sida vid sida med havssälting T. maritima.

Kärrsälting finns spridd över större delen av Öland, speciellt frekvent inom södra halvan av Mittlandet med dess stora våtmarksområden. Växten är också vanlig på Stora Alvaret och i östra sjömarken. Som väntat är den obefintlig i Bödas barrskogar. Kärrsälting förefaller klara sig bra på dagens Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Källmyrar, axagkärr, agmyrkanter, vätar, strandängar. Kärrsälting är ovanlig eller saknas inom öns jordbruksområden. Johanssons bedömning (1897) ”H. o. d.” stämmer ännu i dag.

Kärrsälting växer på frisk till blöt något näringsrik mark i öppna kärr och mader, på betade strandängar och i andra naturbeten, gärna där marken är översilad samt på havsstrandängar vid sötvattensutflöden. Den hävdgynnade arten har minskat något sedan förra inventeringen.

Kärrsälting växer på källmyrar, strandängar och andra fuktängar med rörligt grundvatten, även vid havet. Den är starkt gynnad av slåtter och bete och har minskat på grund av uppodling och igenväxning av tidigare slåtter- och betesmarker. Arten tycks gynnas av tramp och uppträder ofta som kolonisatör på bara dyfläckar.

Kärrsälting växer på öppna fuktmarker. Den förekommer på havsstrandängar och på betade strandängar vid sjöar och åar, i diken och rikkärr.

Kärrsälting är ursprunglig. Den angavs som tämligen allmän i Gävletrakten vid 1800-talets mitt. H.W. Arnell bedömde den som allmän i landskapet som helhet 1924 och meddelade inga lokaler. Kärrsältingen gynnades troligen starkt av tidigare strandbete och fuktängsslåtter och har minskat betydligt. Minskningen är tydligast i inlandet och mindre påtaglig, men kanske väl så stor, längs kusten och i kalktrakterna.

Den vanligaste följeväxten är kråkklöver. På havsstränder är arter som slåtterblomma, ärtstarr, fackelblomster, rödsvingel, strandmynta, gåsört och havssälting vanligt sällskap. På myrar motsvaras de av pors, storsileshår, snip och hirsstarr.

Kärrsältingens frukt består av tre lång­smala, i nerändan vassuddiga delfrukter. De vassa uddarna spärras vid mognaden ut så att frukten liknar en treuddig dragg och är extremt vidhäftande, se foto. Frukterna fastnar i omgivande vegetation, i kläder, i rep och ganska säkert även i älgfötter. De kan därigenom spridas lång väg. De skiljer sig kraftigt från havssältingens frukter, som består av sex trubbigt ovala delfrukter utan sådan vidhäftningsförmåga. Vi har inte sett småplantor av arten, men den växer gärna på naken jord som har rörts om på grund av tjälskjutning, på nyupplagda bankar vid vattendrag, på exponerad strand med finkornigt material eller som åkerogräs. I källdråg på myr växer den där det finns blottor i annan vegetation. En av de följearter som har högst frekvens är slåtterblomma, som också är en god kolonisatör på naken jord. De båda arternas fördelning över olika miljöer är också ganska lika, utom att kärrsältingen har en betydligt större andel av sina lokaler på havsstrand (30 % mot 10 %).

Inte bara frukterna är utrustade för spridning, utan även jordstammarna, som i änden utvecklar en avlång ’lök’, som ska bli nästa års planta. I en nyupplagd sandbank vid en bäckmynning fanns 25 cm långa utlöpare. I gyttja på havsstrand fanns på hösten korta utlöpare eller lökar alldeles intill årets vissnande planta. I denna miljö utgick plantorna från djup som varierade mellan 2 och 10 cm, som om de tillsammans med jorden hade blivit omrörda i ett tidigare skede.

Kärrsälting har inga delar som övervintrar gröna. Den börjar blomma i ekorrbärets tid, men skott som stått under vatten men frilagts först vid sommarvattenståndet kan blomma i mjölkens tid.