Lönnens frön är stora och näringsrika. Hjärtbladen är gröna redan medan de ligger hopknycklade inuti fröet. I vegetationen ställer sig fröna med vingen upp, vilket gör att den framväxande roten får kort väg till marken. Groningen äger rum i vitsippans tid. Roten tränger ned, fröet spränger sitt skal och assimilationen börjar så snart hjärtbladen kommer fram. Mycket snart finns livskraftiga fröplantor, både på naken jord och i vegetation. De kan hittas på mycket torr mark med femfingerört, vårförgätmigej, vårveronika och gråfibbla, i vanlig barrskog bland ljung, blåbär och husmossa, och i sumpskog med gullpudra. Även i ett tjockt täcke av döda löv kommer fröplantorna upp. De små plantorna är mycket torktoleranta och kan överleva en mycket torr vår, även på mark med gul fetknopp. Denna kraftfulla utveckling ser man mest i närheten av äldre honlönnar, där majoriteten av plantorna sedan går under genom gräsklippning eller jordbruk. Även på lokaler där arten förekommer vild, som vid Lindstasjön i Färila och Lindbäcken i Los förekommer småplantor mycket rikligare än vuxna träd, och där har de större chans att utvecklas till träd.
Den starka utvecklingen under denna första fas följs av en tämligen stark utveckling av lönnplantor som underväxt i skog eller i häckar. I häckar tar sig lönnarna ofta upp till krönet och tar över om häcken inte klipps. I igenväxande betesmark nära bebyggelse kan lönnar ha stor framgång, men bildar aldrig dominerande skikt. I skog finns lönnen oftast som underväxt, vanligen till gran. Den uthärdar under de övriga trädslagen men blir vanligen bara 5–15 meter hög och någon decimeter grov. I de nordvästra delarna av landskapet blir den ofta bara ett mycket litet träd. I Smedboningarna i Hanebo, vid Lindmoren i Ljusdal och Lindefallet i Enånger växer den dock upp till grantoppshöjd, men får inte heller där sådan grovlek som när den planteras på en gårdsplan.
Unga lönnar kan efter avverkning skjuta skott från stubben, men utvecklar inte rotskott. Lönnens bark är ett viktigt substrat för mossor och lavar, till exempel aspfjädermossa och lunglav. Under ytterbarken på klena stammar finns ett grönt skikt, som på de flesta träd. Lönnvirke har tagits för slöjd från vilda träd i Kårböle och Enånger. Ljusdals tidning skrev 31 juli 1903 om Lindefallet i Enånger: ”De större lönnarna ha blifvit uthuggna för att begagnas till slöjd.” (Andersson & Birger 1912, sid. 296).
Lönnlöv blir på hösten vanligen gula, men ibland i vissa delar av kronan röda, se även i Natur och vegetation sid. 119. Blad som utvecklats sent på året efter vägkantsslåtter behåller längre sin grönska men gulnar även de till slut.
Lönnen blommar i vitsippans tid med blommor som beskrivs som gula, men som är bara en aning gulare än de nyutspruckna björklöv, som finns samtidigt. Hanträden har blommor med långa ståndare men ingen pistill, honträden har blommor med korta ståndare och lång pistill. Blomningstiden är kort. Redan innan vitsippans tid är över fälls kronbladen, som en kort tid ligger i drivor under träden. Lönnfröna mognar under sommaren och sitter kvar när vintern kommer. Domherrar och sidensvansar äter dem. Fröna faller under vinterstormarna och kan driva långt på snön. I Fageränget, Hanebo sågs 1986 i en ung skog av asp och björk på före detta betesmark många små lönnplantor trots att inga stora lönnar fanns inom synhåll.
Lönn växer på många marktyper, från torra till våta. Den föredrar bördig mark. Som underväxt i sluten gammal skog förekommer den inte bara under gran, asp och björk utan även i klibbalskog. Den förekommer spontan dels nedom bergbranter, dels vid bäckar i skogen, särskilt där dessa går under jord. Lönn kan växa på stranden av en större å så nära vattnet att den vissa år skadas vid islossningen. Nedom bergbranter och vid små bäckar utvecklas ibland en vegetation med inslag även av andra ädla lövträd och mullälskande örter som hässlebrodd, blåsippa, trolldruva, vårärt, skogsvicker och skogstry. Några av lönnens isolerade förekomster i norra och västra delarna av landskapet har varit kända mycket länge och tycks i några fall ha givit namn åt platsen. Enligt SAOB finns de gamla stavningarna Lohn, Lun, Lund, Lunn, Lyn, Löhn, Lönd för lönn, däremot ingen stavning med e eller i. Trots det finns Lenntjärn mellan Hennan i Ljusdal och Västerstråsjö i Bjuråker, där lönn växer. Lindmoren i Hennan har ibland kallats Lönnmoren, men där växer verkligen bägge dessa arter. I Kårböle finns Lönnholmen i Borrån. Sammanblandning med lind förekommer ibland i dessa gamla platsnamn, se under Skogslind. På utbredningskartan ser man att lönnen är vanligare i ett nord-sydligt bälte ett par mil in från kusten, där även träjon, trolldruva, bergdunört, stinksyska, skogssallat, getrams och skogssvingel är vanligare, beroende på den rikliga förekomsten av brantberg och bergrotlokaler. På grund av att lönn är så starkt kulturgynnad är den i Hälsingland vanligare än lind, men förhållandet är omvänt på Hornslandet, kanske på grund av den ringa bebyggelsen där. Lönn saknas på havsstrand, en miljö som erbjuder många andra starka fröspridare utmärkta möjligheter.
Lönn har länge planterats som prydnad eller vårdträd vid gårdar och är i dag den trädart som dominerar i den miljön, även långt in i landskapets kalla delar. Där växer den på väldränerad, ofta torr mark och blir mycket grövre än i skogen eftersom den står utan konkurrens av andra träd. Den angrips ofta av grentaggsvamp Climacodon septentrionalis, koralltaggsvamp Hericium coralloides eller lönnticka Oxyporus populinus, som kan röta dess inre och förkorta dess liv.