I skrevor mellan blocken på havsstrand kan man i vitsippans tid bland äldre plantor av strandloka finna småplantor med treflikiga blad. Fröna kan flyta en månad (Romell 1938a) och hamnar i driften och gror. Plantan är perenn och bestånden kan bli täta. Jordstammen är grov och seg och sitter djupt i jorden. Mosade blad luktar annorlunda än strätta, med dragning åt terpentin eller persilja. De betas inte av grågäss. Strandloka blommar i linneans tid, efter hundkäx men före strätta. Bladen gulnar medan strättans blad fortfarande är gröna, och vissnar helt före vintern. Endast en liten knopp i skottänden, delvis dold inom hölster, övervintrar grön. Strandlokan är uthållig när stranden genom landhöjningen flyttar sig. Enstaka plantor kan stå kvar bland skogsmossor i strandskogen. Bild i Natur och vegetation, sid.456. På stränder vid nästan avsnörda vikar saknas den, som en följd av att dessa senast tog emot drift från havet under en period då strandlokan ännu inte hade kommit till våra trakter.
Första fynd
Strandloka observerades vid Bottenhavskusten första gången 1943, vid Axmarfjärden i Gästrikland, en halv mil från Hälsingland (Cedergren 1945). Sommaren 1945 fann hon ytterligare tolv lokaler längs Axmarfjärdens stränder och på Kusön, men sökte den förgäves på åtskilliga stränder norr därom, till exempel på Kusö kalv och på Granön med småöar i Skog i Hälsingland. På ett ställe växte arten en bit in i skogen omgiven av kråkbär och ärenpris. Eftersom hon antog att arten hade etablerat sig i strandvegetation drog hon slutsatsen att strandlokan hade funnits där under minst ett sekel, sedan stranden låg på den nivån. En alternativ förklaring kan dock vara att ett frö som kastats långt upp på stranden lyckats etablera sig.
I juli 1946 undersökte Sven O. Björkman kusten på Granön i Skog, där Kerstin Cedergren hade sökt den förgäves. Han fann strandloka på sex lokaler, varav en där arten växte 2–3 m ovanför stranden tillsammans med andra strandarter, men även med bergslok och hallon (Björkman 1947).
Utbredning
Utanför Gästrikland och Hälsingland finns före 1968 bara ett fynd, i Öregrunds skärgård 1950 (Luther 1950b). Därefter har spridningen varit snabb såväl längs den svenska kusten som i Finland. Det är uppenbart att strandlokan är en nyinkommen växt längs Östersjöns stränder som inte kommit söderifrån, utan startat sin etablering vid Bottenhavet i trakten av Axmar.
Spridningen och ökningen i Hälsingland har bevittnats av flera inventerare. På Bålsön i Rogsta sågs strandloka första gången 1971 och har ökat. På Gnarps-kusten har den ökat under 1990- och 2000-talen. I Hudiksvalls skärgård har ökningen av antalet plantor på enskilda lokaler följts under samma tid. Under perioden 1981–1991, då huvuddelen av våra data insamlades, noterades strandloka på 43 lokaler. Från perioden efter 1997 finns 81 noteringar, vilket tyder på en kraftig ökning. Motsvarande snabba spridning längs Gästriklands kust beskrivs i Ståhl (2016).
Hur arten kom till Östersjöbäckenet kan vi spekulera om. Vid Axmarfjärden där den först hittades fanns Axmar bruks hamn. Segelskutor anlände dit och lossade sin barlast. Om detta är införselvägen borde dock arten ha haft lika goda chanser att komma in till någon annan av de många hamnarna i Östersjön eller Bottenhavet.
124 aktuella lokaler i 12 församlingar. 8 fynd före 1980, varav 6 närliggande vid Granöfjärden i Skog.
Referenser
Björkman, Sven O. 1947: Ligusticum scothicum L. funnen i Hälsingland. Svensk Bot. Tidskr. 41: 187-189.
Cedergren, Kerstin 1945: Ligusticum scothicum anträffad i Gästrikland. Svensk Bot. Tidskr. 39: 304-310
Luther, Hans 1950b: Ligusticum scoticum L., ny för Uppland, och andra växter från Öregrunds skärgård. Bot. Notiser 1950: 457
Romell, Lars Gunnar 1938a: Växternas spridningsmöjligheter. I: Skottsberg, Carl (red.): Växternas liv, vol. 4. Stockholm.
Ståhl, Peter 2016: Gästriklands flora. SBF-förlaget. Uppsala.
