Hundstarr fick troligen namnet därför att den har så skiftande utseende. Namnet har sitt ursprung i ”Normalförteckning öfver svenska växtnamn” som utgavs av Landtbruksstyrelsen 1894 (Lyttkens 1912 –1915). Lyttkens satt med i den kommitté som utarbetade denna förteckning. I Linnés Svensk Flora 1755 nämns arten inte, vilket kan bero på att även han hade problem med den.

För oss är hundstarr en vanlig men svårgripbar art, mest troligen på grund av dess förmåga att växa i så olikartade miljöer, som gör att den får mycket växlande utseende, men även på grund av att genetiskt betingade variationer finns. Under­arten styltstarr tycker vi är väl skild från hundstarr, men vi har inte sett dessa två växa tillsammans, så vi vet inte hur mycket av skillnaden som är genetiskt bestämd. Styltstarr beskrivs under egen rubrik. Frånsett varieteten recta, som nämns nedan redovisar vi inte de många andra avvikande hundstarrar som vi träffat på. Hybrider med hundstarrens mer storvuxna nära släktingar misstänks ibland.

Hundstarr är den vanligaste starrarten i Hälsingland. Den uppträder huvudsakligen som strandväxt, både vid sött och bräckt vatten, men finns även på myr, i skog och på kulturmarker. Dess frekvens i utpräglade rikkärr är anmärkningsvärt låg, 19 % mot 45–60 % i andra typer av myr. Den växer både helt öppet och under träd, är inte krävande i fråga om pH eller kväve, men behöver fukt i marken. Av utpräglat fuktkrävande växter har bara kärrviol och kråkklöver noterats oftare än hundstarr.

Hundstarren blommar ibland redan i vitsippans tid, men framför allt i skogsstjärnans, med utsträckning in i ekorrbärets. Ståndarna kommer före märkena. Liksom i fråga om många andra strandväxter kommer blomningen igång mycket senare om plantan har varit under vatten länge på försommaren, och blommor har i sådana fall setts ända in i mjölkens tid.