vårfryle
Luzula pilosa
Mer information om arten

Liksom övriga frylearter är vårfryle en fröbanksväxt. Den kommer upp rikligt på hårt bränd mark där jordstammarna av blåbär och lingon har dödats. Den är även en kraftfull konkurrent i det etablerade täta vegetationstäcket i skogen och en av de arter som sällan saknas i barrskogen. Vårfryle sprids av myror, som bär med sig dess frön, men tappar en del, som gror och rotar sig på nya nakna ytor. Man kan till exempel se rikligt med vårfryle på en fuktig gammal låga som myrorna använder som bro över en bäck. Likaså kan det komma upp mängder av vårfryleplantor på resterna av en utriven myrstack.

Vårfrylens blad hör till de mest pålitligt övervintrande. De gröna tuvorna sparkas fram under snön av rådjuren och betas, och där de inte har betats kommer de fram gröna när snön smälter. Ofta får bladen en kraftig rödfärgning på hösten, vilket inte verkar nedsätta deras vitalitet, men under en regnig och mild vinter kan de delvis svartna. Medan marken på våren fortfarande är tjälad kan man se 3 cm långa fertila skott på väg upp. Vårfryle blommar i blåsippans tid. Märkena kommer ut först, innan kalkbladen är utslagna. När dessa slår ut kommer även ståndarknapparna fram. Stora gröna omogna frukter finns i ekorrbärets tid och moget frö i linneans tid.

Ekologi

Vårfryle är en av de allra vanligaste skogsväxterna, med små krav på sin växtmiljö. Den är så torktolerant att den ofta växer på block, och kan vara ensam kärlväxt där. Arten ses även på fuktig mark, mer sällan på våt. Den är ovanlig både på myr och på strand. Genom sina många och breda blad är den är väl anpassad till att växa i sluten skog. Vårfryle utvecklas kraftigare på hygge, men är inte en av de tydligt slåtter- eller betesgynnade arterna på gräsmarker.

Utbredning

Arten är jämnt spridd över landskapet. Den är noterad på nära hälften av alla skogslokaler, och på 2/3 av de lokaler som kallats lågörtsgranskog.

2572 noteringar i 45 församlingar.