Man kan finna ekbräken i springor i lod­ytor, i berg eller på stora block, tillsammans med en eller flera av de typiska lodyteormbunkarna stenbräken, hällebräken, gaffelbräken och svartbräken. Plantorna torde ha kommit dit genom sporspridning. Likaså finner man småplantor av ekbräken som nyligen grott på den blottade jorden på rotvältor, alltså på den kantställda skivan av rötter och jord. Där växer arten tillsammans med, eller som alternativ till, majbräken eller hultbräken. Där kan sporerna ha kommit på plats nyligen eller ha legat under trädets rötter i sporbank (Milberg 1991). Ekbräken har även setts på älvbotten som torrlagts genom kraftverksbygge.

I vitsippans tid har ekbräken 10–20 cm höga bladskaft och blad i form av tre kulor, medan skogsbräken har gröna kräklor och träjon, strutbräken och örnbräken är helt i vintertillstånd. På hösten vissnar den, liksom hultbräken och strutbräken, tidigare än majbräken. Vid höstdagjämningen har den gula till bruna, skrumpnande blad. Bladskivan faller småningom av, segment för segment. Bladskaftet står kvar ännu i november.

Ekbräken är, liksom andra ormbunkar, mycket känslig för frost under vår och försommar och förstörs i större utsträckning än blomväxterna. Efter en sådan skada växer nya blad ut.