Gulvial gynnas troligen av brand. På sydvästsluttningen av Stor-Kölhöjden i Hassela växte den före den brand som inträffade 2008. Inom ett hårt bränt område där alla bärris och skogsmossor var utplånade fanns gulvial 2010 tillsammans med skogsvicker, mjölke och ett antal fröbanksarter. Den har också setts flera gånger som följeslagare till svedjenäva. Där man bränt stora mängder ris på en tidigare åker i Stugubacken i Hanebo dominerade efter ett par år gulvial och kråkvicker. Gulvial har ett vittförgrenat och djupgående jordstamssystem som den kan skjuta skott från, men även en fröbank. Från frö kom den upp på brandfältet på Storåsen i Hofors (Ståhl 2009b). Den kom även upp på jord från en arkeologisk utgrävning vid Grannäs i Alfta. Jordstammarna gör den till ett svårutrotligt ogräs i rabatter.
Gulvial börjar blomma i ekorrbärets tid och fortsätter under linneans. Ibland kan en del basala blad eller hela små skott övervintra gröna.
Ekologi
Gulvial kräver markfukt och skyr inte väta. På ett hygge i granskog på Åsbergets ostsluttning i Arbrå torrsommaren 1989 klarade den torkan sämre än vårärt, häckvicker och skogsvicker. I Djupdal i Flästa, i den stora källa som är Bollnäs vattentäkt, växer den på gungfly tillsammans med kråkvicker, sumpmåra och vattenklöver. Arten har också flera gånger setts på trädbevuxen myr och är vanlig på Ljusnans stränder.
Gulvial är starkt kulturgynnad. Mer än 80 % av dess lokaler klassas som någon form av kulturmark. Den är en av de vanligaste arterna i en sammanställning av publicerade artlistor från slåtterängar i andra delar av Sverige. Den förekom i självsådda vallar, uppkomna efter sädesodling (Hellström 1917). Gulvial är vanlig i allehanda gräsmarker i det moderna kulturlandskapet, med frekvenser på 65–75 %. Den finns rikligt i skidbacken på Koldemoåsen i Arbrå men inte i granskogen därintill. På Ängeråns stränder saknas den, utom vid en enstaka byggnad med spår efter mer intensiv mänsklig aktivitet, den enda platsen vid ån där ett antal kulturmarksväxter finns.
Utbredning
1614 lokaler i 44 församlingar.
Referenser
Hellström, Paul 1917: Norrlands jordbruk. Norrländskt handbibliotek 6. Uppsala.
Ståhl, Peter 2009b: Inte bara svedjenäva - fler ekologiska iakttagelser från Storåsenbranden. VÄX 1/2009: 27-29.