Besksöta förekommer vid havet rikligt på fågelskär, mindre på andra stränder, tydande på att bären sprids av fåglarna, troligen mest måsar. Även myror kan sprida bären. Material från en urgrävd myrstack gav upphov till plantor av många myrspridda arter samt en besk­sötaplanta, i ett område där ingen besk­söta annars växte. Fröet torde ha vilat länge i stacken, ditburet från en i närheten tidigare odlad besksöta. Arten kan växa både på vattenstrand och landstrand och tål långvarig dränkning. Skott som bryts av och sätts i vatten kan utveckla 1 dm långa rötter på 2 veckor. Stammarna förvedas småningom och kan bli upp till 1,5 cm grova. Efter döden ligger de barklösa och vita, med trattformiga hål på de platser där grenar har suttit (Se bild i Natur och vegetation, sid. 116). Hålen leder in till en central kanal med cirka 1,5 mm diameter. Den är något vidare i klena stammar än i grova. Veden växer tydligen i tjocklek mellan den centrala kanalen och barken, både inåt, vilket gör kanalen trängre, och utåt. Besksöta börjar blomma i linneans tid och besöks av humlor, även ute på ett fågelskär 400 meter från närmaste skogbevuxna land. I ljungens tid finns både gröna och röda bär. Fortfarande i lingonens tid kan det finnas rikligt med blomknopp och blommor, samtidigt som allt fler bär har mognat. Inget grönt övervintrar, utom ett tunt lager under barken.