Bergdunört är mycket variabel liksom sin nära släkting backdunört. Vi har funnit det svårt att i fält artbestämma varje individ. De tiotals pressade exemplar som i efterhand har granskats har inte heller alltid kunnat tydligt hänföras till ena eller andra arten. Till en del beror detta på att det finns individer eller populationer som växer i bergbranter och där blir små och kanske otypiska. Vissa plantor som insamlats från sådana ställen har inte ens blomma eller frukt. Typisk bergdunört och typisk backdunört behåller sina karaktärer under odling. Bild finns i Natur och vegetation sid. 45.
Den artkaraktär som vi har funnit mest användbar är förekomsten av glandelhår på frukten. På bergdunört är de många, långa och rakt utstående. På backdunört saknas de, eller är korta och nästan dolda av den täta matta av halvcirkelkrökta glandelfria hår som nästan täcker ytan, med sina hårändar krökta ner mot fruktens yta. De krökta glandelfria håren finns rikligt även på bergdunört, men som ”underväxt” under glandelhåren. Det som gör även denna karaktär svår att tillämpa är att det kan finnas mer eller mindre av bägge typerna av hår, och vissa plantor kan förefalla intermediära. Bladformen är inte särskilt användbar som artskiljande karaktär. En möjligen användbar skiljekaraktär kan finnas i formen på de gröna övervintringsskotten. Vid ett tillfälle, i samodling, var dessa låga och breda på backdunört och höga och smala på bergdunört. Denna skillnad behöver dock bekräftas från många lokaler för att vara trovärdig.
Bergdunört övervintrar i form av ett kompakt grönt skott, som utvecklas intill årets överblommade och småningom vissnade skott. Det cirka 2 cm långa och en halv centimeter grova övervintringsskottet är uppbyggt av tjocka och tätt sittande gröna blad. Skottet sträcker sig på våren och växer ut till en ny planta. Arten blommar från ekorrbärets till mjölkens tid.