Hesperis är flerårig. Basala skott med blad­rosetter övervintrar gröna, men stjälkar som har blommat vissnar och står kvar som halmfärgade vinterståndare. På bördig jord, helst fuktig, kan den bilda stora och täta bestånd. Wiström (1898) nämner arten som förvildad. Senare källor skriver förvildad eller ruderat. Den har nog odlats bland annat för sin goda dofts skull, men planteras sällan i dag. Under vår inventering har den hittats som kvarstående i övergiven och igenvuxen trädgård, på trädgårdsutkast eller på okänt sätt utkommen till vägkant eller annan kulturmark. Den kan växa i tämligen tät och hög vegetation och några observationer har gjorts i ”lund” eller ”skogsdunge”. Liksom en del andra trädgårdsflyktingar är den säkerligen i varierande grad undernoterad. Av de gamla uppgifterna är bara 10 tidigare än 1948.