Fjällgröe saknar både utlöpare och kortskott. Plantan är långlivad, men utvecklas bara inom de gamla bladresterna och står kvar där den grodde. Arten är beroende av förnyelse och spridning genom frön, och dessa gror troligen bara på naken jord. Dessa egenskaper begränsar artens överlevnadsmöjligheter i det moderna landskapet. Den gynnas av markstörning och tål inte igenväxning i botten- fält- eller trädskikt. Den har inte lyckats ta vägkanter i anspråk, vilket kunde förefalla vara en möjlig reträttplats.

Fjällgröe blommar i ekorrbärets tid. Två till tre blad överst i skottet övervintrar gröna. Under dessa sitter åtskilliga äldre vissna blad, troligen flera årgångar.

Vi har funnit arten nästan enbart på kulturpåverkad mark, huvudsakligen på torr gräsmark nära hus där tramp och körning är intensiva. Några av lokalbeskrivningarna i databasen är: dansplats på gräsmark på slagg, smärre körväg i gräsmark, gräsmark mot väg vid ödegård, vägkant mot ladugård, torr gräsmark på hamnpir, f.d. fäbod nu sommarstugetomt, gårdstun, gammal äng, klapperstensfält vid Agö hamn, f.d. timmeravlägg, betesmark på sand, grusplan nära kvarnbron, festplats på Östra berget, järnvägsstation, ramp till lagård, Endast ett fåtal fynd är gjorda vid Ljusnans strand, där man kunde vänta sig att arten hade vandrat ned tillsammans med andra fjällarter.

Fjällgröe är i Norden tydligt kalkgynnad, men detta visas i Hälsingland bara genom ett gammalt fynd på skalgrus, några gamla fynd i de kalkrika trakterna i Los och Hassela, samt två fynd på masugnsslagg, i Svabensverk och Moviken.