Vintertid visar åkerfräken inga levande delar ovan jord, men 5–10 cm ner i marken finner man då fertila skott med tjocka knoppar till sporax och sterila skott med smalare knoppar. De klorofyllfria fertila skotten utvecklas mycket tidigt och sprider sporer redan när tuvull, kråkbär och blåsippa blommar. I vitsippans tid i slutet av maj är de lika långa som de sterila. De fertila skotten blir ganska snart övervuxna av de sterila och av annan vegetation och vissnar.
De gröna sterila skotten har normalt ogrenade grenar, men på älvstrand i Undersvik har exemplar med greniga grenar setts. Skotten utvecklas mycket olika i olika miljöer. På torr och trampad mark blir de knappt decimeterlånga, nedliggande, krokiga och med tätt sittande korta grenar. I kärr och sumpskog blir de halvmeterhöga och långgreniga. På hösten vissnar skotten, faller ihop och blir gråbruna.
Ekologi
På grund av sitt mycket vidsträckta och djupgående jordstamssystem med knölar med förrådsnäring tar sig åkerfräken lätt upp genom mycket tjocka lager av sand eller annat material. Det leder till att den är en av de typiska arterna på sandbankar som byggs på, till exempel vid en meandrande älv. Den kan också vara en av de få arterna på en vågexponerad sandstrand vid en insjö.
Förutom på strand har åkerfräken en ursprunglig biotop i fuktig till våt skogsmark, ofta tillsammans med andra greniga fräkenarter. På kulturmark växer den även torrt, som på vägbank eller järnvägsbank. Den är ett svårutrotat trädgårds- och åkerogräs genom sina jordstammar under plogdjup, nere i alven.
Utbredning
1724 noteringar i 44 församlingar.
