Oinonen (1967a, 1967b) har i Finland undersökt tusentals kloner av örnbräken och tyckt sig kunna visa att de etableras på brandfält och att klonens storlek är proportionell mot dess ålder. Han har inte sett några färska etableringar. Det har inte vi heller. Att arten är en långsam invandrare antyds även av att den är sällsynt på öarna vid kusten. Den finns dock på Storjungfrun.

Örnbräken har centimetergrova tätt småfjälliga bruna jordstammar, som på vintern inte visar några tydliga bladknoppar. Den är sist av de stora ormbunkarna med att utveckla sina blad och är mycket frostkänslig. I skogsstjärnans tid har den i allmänhet tre knutna bladflikar. I linneans tid i juli finns fortfarande i skuggiga lägen blad som inte är fullt utvuxna. Att örnbräken också är en av de arter som först vissnar på sensommaren gör att dess växtsäsong blir ovanligt kort. Redan innan träden visar höstfärger, i september, börjar den gå över i brunt. Om bladen slås av, som i en vägkant, utvecklas ofta nya blad sent på sommaren, men dessa är då mindre och behåller sin gröna färg långt efter att övriga örnbräkenblad blivit bruna. Under en mycket torr sommar, som 2008, kan bruna fläckar oregelbundet utvecklas på för övrigt gröna örnbräkenblad. Örnbräken är känslig för slåtter. Om den tidigt på året slås av minskar den snabbt och kan efter några år nästan utrotas.

Örnbräken betas inte, vilket kan bero på gifter den innehåller, men kanske även på bladskaftens mycket skarpa kärlsträngar, som skär djupa sår om man försöker plocka blad med naken hand. 
Sporangier har aldrig setts.