Svin- och svenskmålla beskrevs inte som skilda arter av Lid (1974) och har i vår inventering i allmänhet inte hållits isär. En grundligare utredning av dem publicerades av Uotila (1978). Enligt honom finns svenskmålla på flera håll i Hälsingland, och är att döma av antalet belagda fynd i Riksmuseet (43) betydligt vanligare än svinmålla (5 fynd). Dessa fynd ger dock ingen information om eventuella skillnader i arternas utbredning eller ekologi. Alla belägg för svinmålla är visserligen från kustsocknarna, men detta gäller även en stor majoritet av svenskmållans belägg. Beskrivningen nedan gäller för artparet, kallat svinmålla.
Fröna gror oftast på våren och utvecklas snabbt till plantor som i sin helhet dör på hösten.
Ekologi
Svinmålla blommar i linneans tid. I köksträdgårdsland uppträder arten som långlivad fröbanksart. Frön av svinmålla är funna i husgrund från 0–600 e.Kr. i Forsa (Liedgren 1992). Där dominerade den bland de arter som uppfattades som ogräs vid undersökningen. Arten är mycket starkt knuten till äldre eller sentida odling. Det är den mest noterade arten i åker och trädgård, men den hittas även sällsynt på havsstrand, gynnad av driftbankar med tång, men då vanligen i närheten av väg eller bebyggelse. I föga kulturpåverkade miljöer hittas den nästan bara på block i sjöar, dit den förts av måsar.
Utbredning
578 lokaler i 44 församlingar.
Referenser
Lid, Johannes 1974: Norsk og Svensk Flora. Oslo.
Liedgren, Lars 1992: Hus och gård i Hälsingland. En studie av agrar bebyggelse och bebyggelseutveckling i norra Hälsingland Kr. f. -600 e.Kr. Akad. Avh. Umeå
Uotila, Pertti 1978: Variation, distribution and taxonomy of Chenopodium suecicum and C. album in N. Europe. Acta Bot. Fennici. 108: 1-35.
