På hällar, där ibland alla kärlväxter dör under en torksommar, ser man ljungplantor snabbt växa upp från frö när fukten återkommer. Det tar drygt ett år från frö till blomma. Ljungfrön hör till de mest talrika i fröbanken i de flesta skogar (Granström 1986). Ljungplantor överlever inte en hård brand men arten kommer ofta i stor mängd upp från frön på brandfält (Uggla 1958). Ljungens stam kan bli många år gammal. Veden i den underjordiska delen är vit, men ovan jord är den grön så länge den är levande (Bild i Natur och vegetation, sid. 125). Döda partier bleknar. Veden, och därigenom hela plantan, är bräcklig och lätt att sparka eller rycka bort, vilket återspeglas i uttrycket ”rycka ljung”, som väl gjordes för att förbättra betet där ljungen tenderade att ta över. Ljungens blad övervintrar gröna, men med kraftig rödbrunpigmentering. En plantas högsta dokumenterade ålder är 58 år (De Witte & Stöcklin 2010). I linneans tid börjar blomknoppar att synas. Blomningsperioden har vi valt som en av tiderna i växternas kalender. De sista blommorna ses i höstfärgernas tid. Vita blommor är ganska vanliga.
Ekologi
Ljung är en av landskapets vanligaste växter, som finns i skog, på myr, på strand och på kulturmark. Den är landskapsdanande, så att platser fått namn efter den, namn som börjar på Ling. Ljunghedar är mest kända från andra landskap, men även i Hälsingland tog ljungen över på torra marker när man röjde bort och brände skogen. På fuktig mark kom i stället gräs och örter. Ljungen är därför i viss mån kulturgynnad, men var inte en ”gröda” som föredrogs, utan avlägsnades för att i stället ge gräs och örter utrymme.
Ljung är nummer 8 i ordning efter frekvens i ”vanlig torr skog” och nummer 3 i tallskog. I blåbärsgranskog är den mindre vanlig och i lågörtgranskog saknas den. På hällmarker är den karakteristisk. Den gynnas av upprepad röjning i en kraftledningsgata och tar där över och ersätter blåbär. Ljung är en av de tio vanligaste arterna på mosse och i fattigkärr. I rikkärr växer den mest på tuvor och strängar. Den är vanlig på landstranden vid sjöar och vattendrag i skogslandet. Vid fäbodar betades de vanliga bärrisen samt ljung och kråkbär av getter och får. Även på mer hävdad, torr gräsmark var ljung vanlig.
Utbredning
3581 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
De Witte, Lucienne C. & Stöcklin, Jürg 2010: Longevity of clonal plants: why it matters and how to measure it. Annals of Botany 106: 859-870.
Granström, Anders 1986: Seed banks in forest soils and their role in vegetation succession after disturbance. Diss. Umeå, Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Forest Site Research. Stencil No. 6
Uggla, Evald 1958: Skogsbrandfält i Muddus nationalpark. Acta Phytogeogr. Suec. 41: 90.