Vi har funnit det omöjligt att hänföra alla buskar i gruppen svart-/grönvide till endera arten. Variationsbredden hos bägge dessa arter är stor. I praktiskt inventeringsarbete har vi ändå försökt notera dem var för sig. De noteringar som har gjorts avser exemplar eller populationer som vi har ansett tämligen typiska. Otypiska exemplar har många gånger förbigåtts utan att noteras. Hybriden lär vara vanlig, men vi har inte sett sådana gränser mellan hybriden och den ena eller andra föräldraarten, som skulle ha kunnat hjälpa oss att skilja ut den.
Svartvide och sälg är de vanligaste av de videarter som koloniserar naken jord och är i början svåra att särskilja. Längs skogsbilvägarnas renar och diken är de lika vanliga, vilket framgår när de har utvecklats till buskar som lättare kan artbestämmas. Svartvide hittas i övergivna grustag med fuktig botten. Arten hörde till de växter som efter de höga flödena hösten 1985 koloniserade nybildade sandbankar. I Galvån fanns på en sådan bank enstaka buskar av sälg och gråvide, medan svartvide dominerade. Svartvide koloniserade också den blottlagda bottnen i Arbråströmmarna efter kraftverksbygget där. Arten växte på en övergiven myrodling men inte på myren intill. Den förökar sig också genom skottskjutning från stubben, även på brandfält.
Svartvide blir inte trädformig. De grövsta stammarna är omkring en decimeter i diameter. De når åtminstone 4 m höjd. Som de flesta klena stammar på träd och buskar har även svartvide ett grönt skikt under barken. Det betas gärna av bäver och älg. Under blomningen är dess blad lite mindre än hängena (Sälgen blommar innan några blad har kommit fram). Bladen gulnar på hösten senare än de flesta lövträds blad. Svartvide blommar i vitsippans tid, när sälgen är till största delen överblommad. Arten sprider frö i övergången mellan skogsstjärnans och ekorrbärets tid, en vecka senare än sälgen och samtidigt med jolsterns blomning.
Svartvidets namn syftar på att bladen svartnar när de torkar, vilket kan ses på en traktorväg genom slyskog, där skott av svartvide, sälg och andra arter körts över. Många svartvideblad har där dödats och torkat. De är sotsvarta, medan de överkörda sälgbladen är grågröna. Samma svärta kan utvecklas i blad på stammar som skadas genom att rådjur fejar sina horn mot dem.
Nästan alla rapporter under vår inventeringsperiod avser S. myrsinifolia utan angivande av underart.
Se även sätervide Salix myrsinifolia subsp. borealis och vanligt svartvide Salix myrsinifolia subsp. myrsinifolia.
Ekologi
Svartvide förekommer på våta ställen i skog. Dess frekvens vid bäckar och i sumpskog är omkring 50 %. Arten växer gärna i övergången mellan skog och myr. Den finns vid vätar i skogen och i klibbalkärr. I fattigkärr är svart- och lappvide ungefär lika frekventa, mindre frekventa än bindvide, men mer än gråvide och jolster. I rikkärr intar svartvide och jolster tätplatserna med bind- och lappvide därefter och gråvide tämligen lågfrekvent.
Vid sjö- och åstrand i skogen växer svartvide frekvent tillsammans med lapp- och gråvide, jolster och lite bindvide. Vid den flacka delen av Voxnan i Los och Ängersjö växer arten tillsammans med grå- och lappvide på strandens övre del, vid den branta delen i Los tillsammans med grå- och lappvide samt jolster. Där kan den också bilda strandskog med glasbjörk, gråal, hägg och brakved. Vid den meandrande delen i Voxna växer svartvide som ett nästan sammanhängande bälte med mindre inslag av de andra nämnda videarterna ovanför bältet av grenrör, som i sin tur är ovanför vasstarrens bälte. Där förekommer svartvide även på ett par ställen på bankar tillsammans med mandelpil, sjö- och åkerfräken och en rad andra arter. Svartvide förekommer mycket frekvent vid Ljusnan, och är nummer 7 i ordning efter frekvens vid Ljusnans utvidgning Varpen i Bollnäs. Vid Mellanljusnan växer arten i översta strandbältet, tillsammans med lapp- och gråvide samt jolster.
Stråsjö–Långtjärn i Ljusdal ligger på åsgrus och stiger genom århundradena gradvis genom att dess botten vid utloppet över bassängens kant mot åsgruset tätas med gyttja. Strandzonen är minimal. Stora gamla buskar av svartvide står i vattenbrynet och skjuter nya skott från gradvis högre nivåer på stubben. De bildar tillsammans med gråal, asp och rönn en vägg emot vattnet. På havsstrand saknas svartvide nästan helt. I kulturlandskapet är det numer mest ett ogräs längs diken och i utkanter av odlingar på fuktig mark. Stora flacka strandområden, som tidigare troligen har varit slåttermarker och senare betesmarker, har vuxit igen med höga täta snår av gråvide tillsammans med svartvide och jolster. I den fortsatta igenväxningen av sankängar spelar svartvide en stor roll (Enligt klusteranalysen är frekvensen 43 % på igenväxande fuktig mark).
Utbredning
2441 lokaler i 45 församlingar.