I Arbråströmmarna i Ljusnan, vars botten blottlagts genom kraftverksbygge, koloniserar älggräs bland många andra strand- och kulturmarksarter. På en sandbank upplagd vid extremt högvatten i Galvån 1985 hade älggräs år 1997 koloniserat den övre delen av banken med enstaka plantor bland dominerande grenrör. Oftast ser man dock älggräs som en långlivad och stationär perenn art med kraftigt jordstamssystem, som även kan växa i tuvor av styltstarr, med blad och stjälkar uppe på tuvan. Ungefär 2 cm stora bladknoppar vid basen av vinterståndarna övervintrar grönbruna och utvecklas snabbt på våren (bild på nästa sida). På betesmark kan enstaka utvecklade basala blad övervintra gröna.
Jordstammar och basala delar av skott har en stark god arom. Älgar betar älggräs som de betar majbräken, genom att repa av de övre delarna av bladmassan och blommorna. I frodig strandvegetation betas älggräset sommartid även av bäver. Grågäss på havsstranden uppskattar dock inte arten. Tillsammans med många andra tvåhjärtbladiga arter lämnas älggräs obetat även där gåsbetningen av gräs och gräsartade växter är stark. Även nötkreatur lämnar ofta älggräset tillsammans med nässlor, ormbunkar och ytterligare några arter.
Älggräset börjar blomma i linneans tid, men huvuddelen av blomningen pågår i mjölkens tid. I ljungens tid finns omogna gulbrungröna frukter. Arten kan blomma om i höstfärgernas tid på betesmark där den fått möjlighet att skjuta nya skott. Blomningen är tämligen riklig även under ett slutet trädtäcke. På senhösten står arten brun, med bruna fröställningar och hängande bruna blad.
Bygdenamn och bruk
I Hälsingland har arten kallats bytt(e)gräs, på andra håll också ölgräs eller mjödört (Lyttkens 1904–1915), då träkärl för ölbryggning skurades med älggräs för att ge ölet en angenäm arom.
Ekologi
Älggräs växer på allehanda fuktiga och våta marker i skog, på myr, stränder och kulturmark, men har tämligen höga krav på näring, bland annat kväve. Vid bäckar i skog är älggräs den mest frekventa av alla arter. I sumpskog är arten också nästan alltid närvarande, som en del av en högörtvegetation, och kan dominera. På myr förekommer älggräs mest i rikkärr med andra höga örter, starr och gräs. Arten är nästan överallt närvarande på våt eller fuktig mark vid stränder, från havs- till bäckstränder. Vid Ljusnan i Färila och Bollnäs och vid Voxnan i Voxna växer den på vattenstranden, insprängd i bältet med vasstarr, men även högre upp på stranden. Vid Ljusnan i Bollnäs är den nummer fyra i ordning efter fallande frekvens. I nordväst förekommer den något mer sparsamt och mest på lite bördigare strand, som där driftmaterial samlas. På havsstrand är älggräs nummer nio i frekvensordning. Arten växer där i klibbalsbältet och på angränsande delar av den öppna stranden, både på exponerade och skyddade stränder.
Älggräs fanns på 38 % av slåtter- och betesmarker, som subjektivt utvaldes som typiska för denna naturtyp. På fuktiga sådana marker är älggräs en kraftfull vanhävdsart, som tillsammans med kvickrot, timotej, brännässla, hallon, åkertistel, brudborste och strätta snabbt tar över när brukningen upphör.
Utbredning
3595 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Lyttkens, August 1912-1915: Svenska växtnamn. Stockholm.