Stor blåklocka tar sig upp från frö även i hög ört- och gräsvegetation på torr mark. Den bildar perenna plantor med mycket kraftfulla och vitt spridda system av vita klena rötter. Den växer i stora och täta bestånd, som dock knappast konkurrerar ut andra arter. Bladrosetterna övervintrar gröna. Den börjar blomma i linneans tid. Vita blommor förekommer. Blomningen pågår länge och omblomning på hösten är vanlig. Blommorna är bland de mest frostresistenta. Även när de tinar upp efter tre minusgrader kan de vara helt oskadade.
Ekologi
Stor blåklocka är dessutom mycket tålig både för torka och för igenväxning och hittas även i sluten skog, men där sällan blommande. Kanske är den bästa beskrivningen av dess växtmiljö ”öppen lövdominerad skogsbacke”, som i en av inventeringsrapporterna. Andra benämningar är ”skogsbryn, sydberg, bergrot, vägkant, torrbacke, betesmark”. Ibland har arten setts på lokaler där även skogsklocka trivs. Stor blåklocka hör hemma i gränsområdet mellan skog och gräsmark och torde ha haft goda förutsättningar i det gamla lågintensivt brukade jordbrukslandskapet med ängsskötsel och skogsbete. Sin högsta frekvens (18 %) når den mycket riktigt i ett kluster som kallats Kulturgräns.
Utbredning
Utbredningen är starkt ostlig, med en utpostlokal i Ängersjö (Birger 1908a) och en i Los.
286 aktuella lokaler i 32 församlingar.
Referenser
Birger, Selim 1908a: Härjedalens kärlväxter. Stockholm.
