Storgröe förekommer som regel i små bestånd, ofta bara några få plantor inom en kvadratmeter, med stora avstånd mellan lokalerna. Nyetableringar har vi inte sett. Man får intrycket att arten på varje lokal är gammal och dess population stabil.
Basala skott som ska blomma nästa år övervintrar till största delen gröna. Skotten ligger ned vid basen och är kraftigt tillplattade, vilket gör dem lättidentifierade även när strån saknas. Eftersom de ofta växer intill källor kan de ibland ses även på vintern. Stråna är veka, bryts av minsta påfrestning, tuvorna lösa och trampas lätt sönder. Storgröe börjar blomma i linneans tid och har mogen frukt i ljungens tid.
Ekologi
Arten växer i skogsmark, alltid med rötterna i v atten. Den f öredrar källor, men växer även längs små bäckar, helst då nära en källa. Någon gång ser man den även i kärr. Den undviker hastigt strömmande vatten. Många lokaler är vid källor i isälvssediment, i sidoraviner till älvar och åar, till exempel Ljusnan och Svågan, men många andra är i moränmarker. Den skyr kulturen, även om den nog överlever skogsbete. Den har på några ställen setts överleva urgrävning av en källa för vattentäkt.
Utbredning
Utbredningen är jämn i skogstrakterna i landskapets centrala och västra delar, men arten är sällsynt i kustförsamlingarna.
131 aktuella lokaler i 20 församlingar. 16 gamla uppgifter från 12 församlingar.
