Flaskstarr är extremt formbar och anpasslig. Den kan bilda grova mörkgröna vassar i näringsrika vatten men också visa sig som klena gulgröna glesa och låga plantor i fattigkärr. Det tar en tid innan man lär sig känna igen den i alla dess skepnader, om det inte finns ax med frukter. I fråga om anpasslighet liknar den vass, som har minst lika stor variationsbredd, delvis i samma miljöer. Tillsammans med flaskstarren finns ibland blåsstarr, som den ganska mycket liknar. Bladfärgen är dock gråblåaktigt grön, till skillnad från blåsstarrens rent gröna, en skillnad som framträder även tidigt på året, före blomning och fruktmognad.
Flaskstarr blommar i vitsippans eller skogsstjärnans tid, ibland fortfarande i ekorrbärets tid. Den har omogen frukt i linneans tid. I höstfärgernas tid är flaskstarr gulgrå som havre, odon rödviolett, dvärgbjörk avlövad, glasbjörk gul, asp gulorange och rönn tegelröd till brunviolett. Skott som ska bilda strån nästa år övervintrar till största delen gröna men dolda. Spiralvridna blad ses ibland. I ett strandkärr i Arbrå sågs en gång ett skott med bladen hopvridna till ett treslaget rep.
Ekologi
Flaskstarr växer i vatten, på strand och på myr. Den odlades fram på dammängar på den tiden då myrslåtter var livsnödvändig (Frödin 1952, sid. 141): ”Genom dämningen på våren (försommaren) får man upp gräset (flaskstarr) till full höjd – ända till 1 m – och fingertjockt.” Flaskstarr är också en av de ganska få arter som kan växa mellan dämnings- och sänkningsgränsen i sjöar som är vattenmagasin för kraftverk, till exempel i Dåasen i Los, med 3,5 m regleringsamplitud. Trots det är det inte flaskstarr utan blåsstarr som frekvent förekommer vid vätar i skogen, där vattennivån varierar mycket starkt. Som strandväxt förekommer flaskstarr rikligt vid Ljusnan, vid våg (ava) intill Ljusnan, vid övre och mellersta delarna av Voxnan och vid å- och sjöstrand i skogslandskapet. I dessa miljöer skördades den som vinterfoder. Mindre rikligt finns den vid å- och sjöstrand i jordbrukslandskapet. På havsstrand är den ovanlig. På myr bildar den tillsammans med trådstarr huvudmassan av vegetationen på ”gräsmyr” eller starrmyr, som slogs för att ge myrhö. Näst efter hundstarr är den landskapets vanligaste starrart, och jämte trådstarr den överlag vanligaste på myr, där den finns på alla typer utom mosse, allra mest frekvent (80–90 %) på de våtaste myrarna.
Utbredning
Flaskstarr har en jämn utbredning över landskapet.
2600 noteringar i 45 församlingar.
Referenser
Frödin, John 1952: Skogar och myrar i norra Sverige i deras funktioner som betesmark och slåtter. Inst. Sammenlign. Kulturforskn. Ser B, XLVI, Oslo.