Bergviol påträffades första gången i Hälsingland av Ove Åkerström 1981. Det var i en sydsluttning på diabas i Grängsjöberget i Gnarp, just ovanför bebyggelse (Åkerström 1983). Både i Dalarna och i Medelpad är bergviolen kalkgynnad, och galtströmsdiabasen, som den växer på i Gnarp, är en av de mest basiska bergarter som finns i större mängd i Hälsingland. Lokalen består av ett par dellokaler, som framgår av lokalförteckningen. Berg­violen växer i skog som är gles på grund av branten, och ljus även på grund av intilliggande tomter och hus som ger öppningar i skogen. Den växer på rasjord bland småblock i en klyfta och i en bergskreva, tillsammans med lilje­konvalj, blåsippa och stor blåklocka. En del av lokalen, ovan bönhuset, har påverkats av schaktningsarbeten under 2000-talets första decennium.

När arten hittades hade den bara blad, och dessa var större och hade mer lång­smal form än skogsviolens, och var dessutom hårigare på bägge sidor. Bergviolen blommar i vitsippans tid, samtidigt med underviol och sandviol. Blommorna är något mörkare blåvioletta än skogsviolens. Bladen har vid blomningen fortfarande inrullade kanter och är då 2 cm långa. I ljungens tid har kleistogama blommor iakttagits.