Rönn är beroende av trastar och andra fåglar som äter dess bär. Romell (1938a) beskrev resultat från August Heintze och Selim Birger som hade odlat frön från fåglars inälvor eller spillning och konstaterat att särskilt trastar och kråkfåglar effektivt sprider grobara rönnfrön. Paulsen & Högstedt (2002) fann att rönnfrön som hade passerat tarmen på en trast grodde snabbare och växte bättre än frön som tagits direkt ur rönnbär. En flogrönn växer i en stamklyka eller i ett hål efter en död gren på ett större träd, dit det har förts av ett djur, vanligen fågel. Oftast utvecklas plantans rötter i den murkna kärnan i trädets stam. Ett resultat av rönnfrönas spridning med fåglar är också att plantor är mycket talrikare under ett träd som erbjuder fåglarna sittplatser än på trädfri mark.

I Småland såg Christoffersson (1990) att rönn var den art som var mest spridd, ända ut till yttersta skären. Detta beror kanske inte bara på fågelspridning. Rönnfrön håller sig flytande mer än ett dygn (Romell 1938a) och torde kunna transporteras till avlägsna öar. Rönn är en av de fyra mest frekventa arterna på block (Delin1988c). Dit kommer fröna sannolikt oftast med fåglar. Material från en myrstack som grävts ut kan innehålla rönnfrön som gror på den utgrävda barrhögen. Rönnplantor är sällsynta i rabatter och köksträdgård, sannolikt på grund av att fåglarna som sprider fröna inte har träd att sitta i ovanför odlingarna. Däremot finns många små rönnplantor i en rabatt under ett träd. Om fågelspridning i kraftledningsgata, se under häggmispel.

I barrskog finns rönnplantor, särskilt rikligt i grandominerad skog. Detta kan ses som ett resultat av effektiv fågelspridning i kombination med rönnfröns förmåga att gro och utvecklas även i stark skugga under annan vegetation och rönnplantors förmåga att mycket länge kvarleva i sluten skog. Om ett hygge inte betas av älg kommer det ofta upp en tät ungskog av rönn, blandad med björk, sälg och asp. Upprepad älgbetning av ett ungt rönnbestånd framkallar häckliknande rönngrupper, toppklippta på bekväm nivå, gamla men med klena stammar. Även på klapperstensfält vid havet, där rönn och andra träd står mycket glest, söker älgen upp de fåtaliga rönnbuskarna och betar dem.

Både det sätt på vilket kapade rönnbuskar regenererar från stubben, men inte från rötterna, och granskning av uppgrävda småplantor av rönn (Delin 2001), visar att rönn inte bildar rotskott. Däremot händer det att en rönnplantas stambas trycks ned och blir liggande horisontellt ett stycke i mossan, dock utan att skjuta skott i horisontalplanet. Rackham (1980) och Curman (1993) skriver också att rönn inte bildar rotskott. Att alla rönnar är egna individer har betydelse för förståelsen av rönnens biologi och för skogsskötsel och naturvård. En skogsbrand, som inte dödar jordstammarna på lingon och blåbär, dödar inte heller rönn, som efter branden kan skjuta skott från stubben. Troligen är rönnen ändå härdigare mot brand än de nämnda risen.

I skog blir rönnen sällan trädformig, därför att älgar girigt betar den. Rönnbark var en gång också viktigt foder för tamdjur, samlades in och torkades (Åkerblom 1951, sid. 174). Rönnen har ytterst en näverliknande några millimeter tjock brun bark. Innanför den finns en centimetertjock ljus och mjuk bark. Den yttre barken kan falla av utan att trädets vitalitet nedsätts. Den underliggande barken utvecklar då ett grått småbuckligt ytskikt. Till träd kan rönnen utvecklas huvudsakligen i branter, där älgarna inte går, och intill hus, där den fredas. Gamla rönnar har vuxit upp under epoker då älgar var sällsynta, eller på platser där älgstammen varit liten. Rönnen når vid en ödegård i Grannäs i Alfta 40 cm diameter och på Storbodvallen i Ytterhogdal 60 cm. På block är den också fredad från betning, men blockens torra miljö hindrar den från att bli riktigt stor. Undantagsvis kan man finna en riktigt stor rönn i bördig skogsmark. En sådan med 42 cm diameter står i Skidtjärnsreservatet. Den växer en meter från en lika grov gran och ser ut att vara nästan lika hög.

Rönn blommar i skogsstjärnans tid. I linneans tid har den små gröna bär. Rönnbären mognar i lingonens tid. De sitter kvar till dess de blir uppätna av fåglar. Mängden blommor varierar kraftigt från år till år. Riklig blomning följs ofta men inte alltid av rik bärutveckling. Rönnen blommar bäst i öppna miljöer. I sluten skog är blomningen dålig. Kvarlämnade klena rönnar på ett några år gammalt hygge kan ett bra rönnbärsår digna under bärbördan.

Höstfärgerna på rönnlöv varierar. I lingonens tid kan man se tegelröda rönnar tillsammans med gröna rönnar med röda bär. Om löven är oskadade kan de bli praktfulla, violettbruna – blodröda – tegelröda – orangefärgade – gula. Om de är mycket angripna av svampar kan de bli gulbrungrå och skrumpna. Rönnar som står ensamma blir kraftigare röda än de som står i större grupper, troligen på grund av svagare svampangrepp. På hösten efter ett torrår och före första höstfrosten kan rönnar vara eldröda i topparna och gröna nertill. När löven faller är det småbladen som lossnar först, småningom även bladskaften. Inget synligt grönt övervintrar, men som på de flesta träd och buskar finns ett grönt skikt under barken där denna är tunn. Namnet rönn kommer av färgen röd (Hellquist 1922), men kanske är det bären som då har uppmärksammats.

Grova rönnar är sällsynta och förmodligen blir rönnar sällan gamla. Några provborrade stammar har varit upp till 110 år gamla. Stammarna är oftast angripna av eldticka eller en svamp som inte bildar fruktkroppar men dödar och fläker upp barken. Döda rönnstammar bryts ned bland annat av ribbgrynna Phlebia radiata, borstticka Trametes hirsuta och cinnoberticka Trametes cinnabarina.