Rödsvingel uppträder i många skepnader, somliga beskrivna som egna taxa. Plantor på myr eller i mer eller mindre naturliga gräsmarker skiljer sig något från dem som växer på havsstrand. Under vårt inventeringsarbete har vi dock vanligen inte urskilt underarter eller varieteter med särskilda ekologiska egenskaper. Endast i ett fåtal fall har tuvsvingel, subsp. commutata och daggsvingel, subsp. juncea urskilts, den senare på havsstrand. Det framgår av kontrollerade herbariebelägg att den klart dominerande underarten i landskapet är vanlig rödsvingel subsp. rubra.
Rödsvingel blommar i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid, samtidigt med darrgräs, strandråg, rörflen, ängsgröe och grått saltgräs men före rödven, kvickrot och timotej. Den har mogen frukt i ljungens tid, ibland redan i mjölkens. Stråna kan bli röda när vipporna är överblommade, men blir sedan halmfärgade. Den bevarar lite grönt på nedre delar av bladen över vintern.
Ekologi
Rödsvingel är både vild och odlad och växer i bägge fallen som regel inblandad i vegetation med andra gräsarter och örter. Ett av de få tillfällen då man ser den bilda egna tämligen täta bestånd är på havsstrand, där gäss betar och där det trots detta, eller just därför, utvecklas en matta av något blåaktigt gröna blad. Lika blågröna står rödsvingeltuvorna i strandklippornas springor. Rödsvingel är en av de allra vanligaste arterna på havsstrand, noterad på 70 % av dessa. Den växer i det mellersta bältet på havsstranden, nedanför det bälte där driftvallar samlas och ovanför bältet med krypven och salttåg. Den finns både på klipp- och blockstränder och på stränder på finkorniga material. Det är svårt att hitta en 200 meter lång strandremsa där den saknas.
Arten är också vanlig på stränder i inlandet, särskilt på älvstrand. Den finns längs bäckar i skog och är tämligen allmän (10–15 %) på myr, särskilt rikkärr, strandmyr och vid källor på myr. Den är mycket vanlig i både ålderdomlig och mer modern gräsmark och på diverse kulturmarker. Att den är en kulturgynnad art syns på en övergiven myrodling, där den växer, men inte på sluttningsmyren därintill.
Utbredning
Arten är vanlig i hela landskapet.
1678 lokaler i 44 församlingar.