skogslönn

Allmänt odlat träd. Att urskilja ursprungliga bestånd är svårt eller omöjligt. Träden på skogsbergens toppar och längs bergbranterna vill man gärna räkna dit liksom bestånd i strandklippornas sprickor, i strand- och bäckkärr m.m. De flesta av de 46 noterade bestånden inom 6 km² i Kilsbergen vid Garphyttan–Ånnabodatrakten (Löfgren 1994) kan ha samband med bebyggelsen kring den omfattande bergshanteringen sedan århundraden. Vid en f.d. löväng i sluttningen V om Stenvred i Lännäs fann Broddeson (ms) en hel lönnskog 1929. Ängen var då delvis ännu i bruk.

Lönnen sprider sig ofta i mängd kring gamla väg- och gårdsträd, och kvarlever länge i trakter som vi nu för tiden anser vara ”rena vildmarken”. Jansson (1950) besökte den ”öde jordkulan” Trynhem (Trunhem) i Kilsbergen i Hidinge. Tomten där övergavs 1920 men tre topphuggna lönnar står kvar (M. Andersson). Många sådana igenväxande ödetomter, smärre spridningshärdar för lönnen, finns i Skogsbygden.

En del av träden i rester av lövängar och längs vägarna visar tecken på hamling i äldre tid, exempelvis vid Svenshyttan i Hidinge (Löfgren 1999c).

Att lönnen fanns vildväxande poängterades särskilt från Asker (Sandahl 1782) och Lerbäck (Robson 1833, Sahlstedt ms 1825). Hedin (1754) konstaterade dock att Kräcklinge hyste endast planterade träd. Segerström (1932) fann 8 lokaler i Hammar samt 1 lokal i Lerbäck ”enl. min övertygelse, förvildade”.

Mer än 8 000 år gamla rester av lönn har hittats på flera håll i Närke (Sernander 1893) men M. Fries (1965) ansåg att de äldsta fynden är 6 500 år gamla.

Blodlönn f. schwedleri

Prydnadsodlat träd varav telning sågs 1993 i Vintrosa N om Svartkärrskälet 696 506, i lövlund nära gård.

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän. Åtskilliga noteringar från N Dalsland gäller sannolikt förvildade exemplar.

1291 Acer platanoides L.

This originally European and partly W. Asiatic species is cultivated as an ornamental tree beyond its natura! distribution area, for instance northwards in Fennoscandia, westwards in France, England etc., eastwards in S. Kazakhstan and in parts of N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 277.

Lönn är ursprunglig men dessutom ofta planterad som vårdträd och i alléer, varifrån den förvildas. Som spontan växer arten vanligen enstaka på ganska näringsrik, men inte alltför fuktig mark, i lövblandskogar, lövdungar samt igenväxande ängar och betesmarker.

Fröproduktionen är riklig och de lättspridda fröna ger ibland upphov till ganska täta slybestånd. De unga plantorna är skuggtåliga men ganska snart blir lönnen ett ljuskrävande träd som kräver rymd omkring sig för att trivas.

Arten har sin svenska nordgräns som spontan i Nätra Krypen i NO-delen av Skuleskogen ca 63^°8' N. Ofta planterad vid gårdar, i villasamhällen och parker. Spridning från planterade bestånd till naturliga miljöer sker förhållandevis lätt, vilket försvårar bedömningen av vissa bestånds ursprung. Landskapets spontana lönnförekomster kan på goda grunder antas härstamma från värmetiden. Alla kända dylika lokaler har beskrivits av Mascher (1978b) med aspekter på utbredning och ekologi. Lokalgruppen (6) i detta arbete har nedan uppdelats på två lokaler. Detaljkarta över växtplatser i Skule skogen hos A. Andersson (1972). - 23 (6).

Som troligen spontan allmän på Mälaröarna samt spridd längs Mälarstränderna. Eljest subspontan: överallt allmän (-tämligen allmän) i kulturtrakter upp till nordligaste Övre Bergslagen. Trolig utbredningstyp som spontan: S12. Som förvildad: U.

Livsduglighet i potentiellt naturlig vegetation N om Mälarområdet oviss i historiska tid. Här få exempel på träd eller bestånd, som vuxit längre tid under fri konkurrens med andra trädslag. Tycks under sådan bli kortlivad ovan jord och normalt ej kunna föryngra sig med frön. Stubbskottsföryngring torde kunna förekomma. men inget känt exempel bevisar, att den kan säkra artens framtid utan medverkan av diverse kulturingrepp. Reliktbestånd saknas ovan Mälarområdet, liksom över huvudtaget förekomster på nämnvärt avstånd från bebyggelse och odlade träd. Sålunda mycket sparsam i glest bebodda trakter.

Som exempel på skenbart vilda förekomster i N kan anföras rätt många från raviner, t.ex. Malma N: Gisslarboåns ravin tillsammans med ask, Västanfors: Skrikboravinen, grupp om 10-talet, 15–20 m höga, högst 50–60 år gamla träd på gammal slaggvarp (se MALMG. 1975 s. 65), Ljusnarsberg: bäckravin N Hörkens kyrkogård. Gemensamt för dessa och liknande förekomster ovan Mälaren (jfr de som reliktiska ibland betraktade, dock säkerligen subsp. bestånden i f.d. hagområdet vid Utnäset och Årsbäcken i Gunnilbo; se MALMG. 1976 sid. 89–93) är trädens klena dimensioner och sannolikt genomgående låga ålder (grövsta omkrets 1,3 m ö.m. vid Utnäset 71, 57 cm, i Skrikboravinen ungefär samma, i Gisslarboåns ravin mindre).

Beträffande förekomsterna inom Guldsmedshyttans kalkområde har SCHIÖLER (1936) anfört: "finnes flerstädes ---. Men då alla äldre lönnar jag sett stå vid gamla boplatser, måste jag nog tills vidare lämna frågan öppen, om den verkligen är ursprunglig här uppe, inte bara förvildad." BERGD. (1960) skriver beträffande Björskogsnäs: " De få lönnar, som finnas här ute, äro antagligen avkomlingar av gårdens vårdträd. " Vildväxande lönnbestånd ovan Mälarområdet nämns av WALL (1852) endast från Västanfors: Högbyn. Före hans tid blott av BERGENSKIÖLD (1784): "på sine ställen [i Nora Bergslag], som i synnerhet Lönnbotens Allmänning och trackten ikring Siggeboda, allehanda vackra Löfträn, som Lönn och Asker ---." Dessa lokaler ligger i anslutning till gamla hyttor.

Status: gammal och bofast men även allmänt odlad som prydnadsträd och ofta förvildad.
Förändring och hot: ökning med 61–75 %.
Kommentar: rödbladiga ”blodlönnar” ses någon gång planterade och kvarstående.

Lönn växer helst på frisk, näringsrik mulljord, t.ex. i raviner, sluttningar och blockbranter. Den är ingenstans ensam skogbildare, men enstaka träd finns ofta inblandade i olika typer av skog, särskilt ängslövskog och lövdungar, i bryn och i övergivna lövängar.

Fristående lönnar är ofta mycket vackra träd, inte minst i höstfärg, och lönnen är ett av våra vanligaste gårds- och alléträd. Fröproduktionen är synnerligen rik, fröspridningen är effektiv (vingade frön!) och lönnen förvildas därför mycket lätt i omgivningarna. Att i vår tid skilja ursprungliga bestånd från sådana som härstammar från planterade träd är oftast inte möjligt.

Märkesträd. Sveriges största lönn finns i Vimmerby Södra Vi Ungstorp; den har en stamomkrets på hela 5,50 m.

Skogslönn växer i ädellövskogar på frisk, mullrik mark. Den bildar inga större bestånd, man ser mest enstaka spridda träd i skogen. Skogslönn växer också i ek-hassellundar, rikare tallskogar och blandskogar. Även vägrenar, åkerkanter och någon gång ruderatmiljöer kan utgöra växtplatser. Ibland planteras skogslönn i alléer längs vägar eller som gårdsträd och kan därifrån sprida sig ut i landskapet.

Skogslönn har expanderat jämfört med Sterner (1938) och återfinns idag i samtliga socknar. Den har varit så framgångsrik att den till viss del även erövrat det skogfattiga sydöstra Öland. På Stora Alvaret har den få fynd, främst från några skogsdungar. Skogslönn har gynnats av den tilltagande förbuskning och beskogning som skett av landskapet samt minskad konkurrens från döende ask- och almbestånd. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig, även förvildad.
Mest nära bebyggelse och i vägkanter; även på tippar, vid kanaler samt i grustag. Ofta noterad i hävdade ängen (den vanligaste biotopen under 1800-talet) samt i skogsbryn, lövdungar, blandskog, ängsbarrskog och kalktallskog samt på kalkkullar och kalkhällar. Skogslönn är ursprunglig på Gotland; Pettersson (1958 s. 17–21) redovisar ett pollendiagram från Linde, där skogslönn förekommer. Merparten av dagens bestånd torde emellertid ha sitt ursprung i odlade träd. Johansson (1897) angav ”I vilt tillstånd sälls.” och uppgav bara 13 lokaler. Under 1900-talet ökade skogslönn mycket starkt, initialt möjligen spridd från odlade träd (tämligen allmänt odlad enligt Johansson 1897); upphört bete har säkert spelat en stor roll härvidlag.

Lönn växer på frisk, mullrik mark i lundar och randskogar vid bergbranter samt i löv- och blandskogsbryn. Den bildar inte skog utan förekommer som inslag bland andra träd, framför allt växer den tillsammans med ask, ek och asp. Lönn, som är ett mäktigt och vackert träd både vid blomningen och senare med sina sprakande höstfärger, har mycket ofta planterats som vårdträd eller i alléer och har därifrån spritts med frö, och man ser ofta småplantor i alla slag av skogar. Förmodligen beror den stora ökningen i utbredning och frekvens sedan förra inventeringen till största delen på sådan spridning. Vid några tillfällen är blodlönn formen schweleri, som odlas till prydnad, funnen kvarstående.

Lönn är ett ursprungligt skogsträd och jämte ask det vanligaste ädla lövträdet i landskapet. »Lenn« är ett gammalt dialektalt namn för lönn. I första utgåvan av Gävletraktens växter 1848 beskrivs lönnen som sällsynt. Sannolikt var detta en underskattning för i nästa utgåva 1863 anges den förekomma flerstädes. Arten har också under lång tid varit ett av de oftast planterade vårdträden i landskapet. Från odling vid gårdar och i samhällen har den förvildats i stor omfattning. Det är ofta omöjligt att skilja ursprungliga förekomster från förvildade sådana.

Lönnen är nu mycket vanligare än den var vid 1800-talets början. Troligen gynnas den allt snabbare spridningen av förvildade träd av ökade näringsnivåer och igenväxning.

Många lönnrika skogar i samhällenas närhet är säkert kulturetableringar – som exempel kan nämnas de lönnrika lundarna Stenbäcken och Tolvforsbäcken i Gävle där arten var sällsynt 1909 – »i Stenbäcken bara en enda meterhög planta« (Heintze 1909b). Även det rika lönninslaget i skärgården har helt eller delvis sitt ursprung i odlade och förvildade träd.

Lönnen är näringskrävande och trivs bäst på kalk- och mullrik jord. Trots att den är relativt ljuskrävande kan den växa i sluten skog på mycket bördig mark. På lång sikt uthärdar den dock sällan full skugga utan är beroende av ljusinsläpp från bryn eller stormluckor. Ursprungliga lönnlokaler kännetecknas av att granen ofta är utsatt för stormfällning vilket gynnar lönn och andra ädla lövträd. Många ursprungliga lönnförekomster finns vid forsomflutna småöar vid större vattendrag eller andra miljöer med tillgång till varaktiga bryn. Dessa är troligen i stor utsträckning reliktlokaler från tidigare klimatskeden.

Lönnen ingår också i havsstrandens lövbårder och arten etablerar sig i övre kanten av havtornsbården. På de kalkrika och skyddade småöarna i Gävlebukten är inslaget av lönn i pionjärskogarna betydande. Lokalt finns små ädellövbestånd där lönnen tillsammans med ask, gråal, klibbal och alm utgör det viktigaste trädslaget. Även i nordligaste Gästrikland ingår lönnen lokalt i havsstrandens lövbårder. Lönnen är vittspridd i kulturlandskapet och etablerar sig i åtskilliga kulturskapade miljöer.
Vilda lönnar i landskapet blir sällan grövre än 30–40 cm i diameter. En stor gårdslönn i Rångsta i Hedesunda mätte vid 1900-talets början 3 meter i omkrets (Arnell 1902). Flera odlade lönnar av liknande dimensioner har också rapporterats i Trädportalen. Störst är här en lönn vid Bunges kapell i Åmot som mätte 399 cm i omkrets 2008 (G. Vesslén enl. Trädportalen).

De vanligaste följearterna på skogsmark är rönn (41%), gran, hägg, stenbär, liljekonvalj, harsyra, blåsippa och vitsippa. Lönnen blommar på bar kvist samtidigt med vitsippa, svalört och backskärvfrö.

Lönnens frön är stora och näringsrika. Hjärtbladen är gröna redan medan de ligger hopknycklade inuti fröet. I vegetationen ställer sig fröna med vingen upp, vilket gör att den framväxande roten får kort väg till marken. Groningen äger rum i vitsippans tid. Roten tränger ned, fröet spränger sitt skal och assimilationen börjar så snart hjärtbladen kommer fram. Mycket snart finns livskraftiga fröplantor, både på naken jord och i vegetation. De kan hittas på mycket torr mark med femfingerört, vårförgätmigej, vårveronika och gråfibbla, i vanlig barrskog bland ljung, blåbär och husmossa, och i sumpskog med gullpudra. Även i ett tjockt täcke av döda löv kommer fröplantorna upp. De små plantorna är mycket torktoleranta och kan överleva en mycket torr vår, även på mark med gul fetknopp. Denna kraftfulla utveckling ser man mest i närheten av äldre honlönnar, där majoriteten av plantorna sedan går under genom gräsklippning eller jordbruk. Även på lokaler där arten förekommer vild, som vid Lindstasjön i Färila och Lindbäcken i Los förekommer småplantor mycket rikligare än vuxna träd, och där har de större chans att utvecklas till träd.
Den starka utvecklingen under denna första fas följs av en tämligen stark utveckling av lönnplantor som underväxt i skog eller i häckar. I häckar tar sig lönnarna ofta upp till krönet och tar över om häcken inte klipps. I igenväxande betesmark nära bebyggelse kan lönnar ha stor framgång, men bildar aldrig dominerande skikt. I skog finns lönnen oftast som underväxt, vanligen till gran. Den uthärdar under de övriga trädslagen men blir vanligen bara 5–15 meter hög och någon decimeter grov. I de nordvästra delarna av landskapet blir den ofta bara ett mycket litet träd. I Smedboningarna i Hanebo, vid Lindmoren i Ljusdal och Lindefallet i Enånger växer den dock upp till grantoppshöjd, men får inte heller där sådan grovlek som när den planteras på en gårdsplan.
Unga lönnar kan efter avverkning skjuta skott från stubben, men utvecklar inte rotskott. Lönnens bark är ett viktigt substrat för mossor och lavar, till exempel aspfjädermossa och lunglav. Under ytterbarken på klena stammar finns ett grönt skikt, som på de flesta träd. Lönnvirke har tagits för slöjd från vilda träd i Kårböle och Enånger. Ljusdals tidning skrev 31 juli 1903 om Lindefallet i Enånger: ”De större lönnarna ha blifvit uthuggna för att begagnas till slöjd.” (Andersson & Birger 1912, sid. 296).
Lönnlöv blir på hösten vanligen gula, men ibland i vissa delar av kronan röda, se även i Natur och vegetation sid. 119. Blad som utvecklats sent på året efter vägkantsslåtter behåller längre sin grönska men gulnar även de till slut.
Lönnen blommar i vitsippans tid med blommor som beskrivs som gula, men som är bara en aning gulare än de nyutspruckna björklöv, som finns samtidigt. Hanträden har blommor med långa ståndare men ingen pistill, honträden har blommor med korta ståndare och lång pistill. Blomningstiden är kort. Redan innan vitsippans tid är över fälls kronbladen, som en kort tid ligger i drivor under träden. Lönnfröna mognar under sommaren och sitter kvar när vintern kommer. Domherrar och sidensvansar äter dem. Fröna faller under vinterstormarna och kan driva långt på snön. I Fageränget, Hanebo sågs 1986 i en ung skog av asp och björk på före detta betesmark många små lönnplantor trots att inga stora lönnar fanns inom synhåll.
Lönn växer på många marktyper, från torra till våta. Den föredrar bördig mark. Som underväxt i sluten gammal skog förekommer den inte bara under gran, asp och björk utan även i klibbalskog. Den förekommer spontan dels nedom bergbranter, dels vid bäckar i skogen, särskilt där dessa går under jord. Lönn kan växa på stranden av en större å så nära vattnet att den vissa år skadas vid islossningen. Nedom bergbranter och vid små bäckar utvecklas ibland en vegetation med inslag även av andra ädla lövträd och mullälskande örter som hässlebrodd, blåsippa, trolldruva, vårärt, skogsvicker och skogstry. Några av lönnens isolerade förekomster i norra och västra delarna av landskapet har varit kända mycket länge och tycks i några fall ha givit namn åt platsen. Enligt SAOB finns de gamla stavningarna Lohn, Lun, Lund, Lunn, Lyn, Löhn, Lönd för lönn, däremot ingen stavning med e eller i. Trots det finns Lenntjärn mellan Hennan i Ljusdal och Västerstråsjö i Bjuråker, där lönn växer. Lindmoren i Hennan har ibland kallats Lönnmoren, men där växer verkligen bägge dessa arter. I Kårböle finns Lönnholmen i Borrån. Sammanblandning med lind förekommer ibland i dessa gamla platsnamn, se under Skogslind. På utbredningskartan ser man att lönnen är vanligare i ett nord-sydligt bälte ett par mil in från kusten, där även träjon, trolldruva, bergdunört, stinksyska, skogssallat, getrams och skogssvingel är vanligare, beroende på den rikliga förekomsten av brantberg och bergrotlokaler. På grund av att lönn är så starkt kulturgynnad är den i Hälsingland vanligare än lind, men förhållandet är omvänt på Hornslandet, kanske på grund av den ringa bebyggelsen där. Lönn saknas på havsstrand, en miljö som erbjuder många andra starka fröspridare utmärkta möjligheter.
Lönn har länge planterats som prydnad eller vårdträd vid gårdar och är i dag den trädart som dominerar i den miljön, även långt in i landskapets kalla delar. Där växer den på väldränerad, ofta torr mark och blir mycket grövre än i skogen eftersom den står utan konkurrens av andra träd. Den angrips ofta av grentaggsvamp Climacodon septentrionalis, koralltaggsvamp Hericium coralloides eller lönnticka Oxyporus populinus, som kan röta dess inre och förkorta dess liv.