Vispstarr växer tillsammans med skogsmossorna, särskilt vägg- och husmossa. Den föryngras med frö i den miljön. Plantorna kan bli stora, med många skott tillsammans, men har inga utlöpare. Bladen övervintrar gröna. När blåsipporna och hansälgarna visar de första blommorna har vispstarren endast centimeterlånga anlag till strån uppskjutande i mitten av rosetterna. De första blommorna slår ut samtidigt som vårfryle blommar som bäst och blåsipporna fortfarande är i full blom. Blomningen kan fortsätta ända in i början av skogsstjärnans tid. Frukterna, som är viktiga för att skilja arten från åsstarr, ramlar av redan innan sommarens mest intensiva inventeringsperiod inträffar. Vispstarr hör till de myrspridda arterna (Sernander 1901) tillsammans med några andra arter i samma miljö: vårfryle, bergslok, vitsippa, blåsippa, skogsviol, skogsnarv och kovaller. Vi har också sett den växa på myrstack.
Ekologi
Vispstarr är den enda starrart som växer i sluten skog på torr mark. På fuktigare eller våt skogsmark finns slidstarr. Vispstarr växer ofta på block, som ett tecken på dess tolerans för torka. Arten har vissa krav på bördig, mullhaltig jord och inte för lågt pH, och ses ofta som förebud till blåsippa när man går från mindre till mer mullhaltig skogmark. I den gradienten växer den ofta tillsammans med bergslok, skogsviol, smultron och ärenpris. Den har också krav på värme.Den är noterad på 57 % av lokalerna i lågörtsgranskog, 37 % i branter och hällmark. I fuktigare skogsmarker ligger frekvenserna på 10–25 %.
Variation
I de västra delarna av landskapet tenderar den allt mer att växa i branta bergsluttningar med varmare lokalklimat. Där är den småvuxen och har mer ljusbruna slidor, inte så rödaktigt mörkbruna som i sydost.
Utbredning
Utbredningen har en ostlig tyngdpunkt med viss koncentration till det bergiga och bördiga bälte som möter där kustslätten har sin västra begränsning.
1127 noteringar från 44 församlingar.
Referenser
Sernander, Rutger 1901: I naturen iakttagen frötransport genom myror. I: Sernander, Rutger, Den Skandinaviska vegetationens spridningsbiologi: 236-246. Uppsala.
