Fjällvenens historia i Hälsingland präglas troligen mest av att släktet Agrostis är svårt. Före vår inventering hade ett enda fynd av arten gjorts, i Los. År 1987 upptäcktes (Ståhl 1988b) att arten förekom talrikt på många lokaler i nordvästra Hälsingland, och många fynd tillkom under följande år, genom flera inventerare. Det handlade om att få upp ögonen för de små men tydliga skillnader som finns mellan denna art och dess vanliga släktingar, brunven och rödven. Dessa skillnader finns mycket väl beskrivna i Hylander (1953), men de kräver blommande exemplar, stereolupp och två smala pincetter för att kunna utrönas, inte alltid så lätt i vildmark och växlande väder.

På håll är fjällvens koniska vippa och ­borstet, som sitter på ytterblomfjället, ­iögonfallande, särskilt när de avtecknar sig mot en vattenyta från sin växtplats på kanten av ett strandblock. Borstet är lika långt som småaxet, längre än på brunven. Brun- och rödven har mer äggformad vippa. Fjällven har korta ståndarknappar. Dessutom kommer de bara till hälften ut ur blomman vid blomningen, medan de hos röd- och brunven hänger ut i sin helhet, med längre knappar på längre strängar. Innerblomfjäll saknas eller är minimalt på fjäll- och brunven men är så långt som minst hälften av ytterblomfjället på rödven. Fjällven är mjuk vid skottbasen, med vanligen bara ett sterilt skott tätt intill det fertila, och saknar utlöpare. Rödven har hård och seg jordstam med förgreningar. Brunven har ovanjordiska utlöpare. Strået är på fjällven något kortare än på brun- och rödven.

Fjällven vilar i fröbanken, till exempel på myr i Färila, där den fanns svag och gles i den ostörda myrvegetationen men kom upp i mängd i traktorspår. Dess huvudsakliga växtmiljö, bäck- och åstränder, är utsatta för andra typer av störningar, speciellt vid isgång och vid högvatten. Om fröbanken eller nyspridda frön där spelar största rollen vet vi inte. Fjällven blommar i linneans tid, något före rödven. Den har också setts blomma om i ljungens tid.