Majbräken förökar sig rikligt på nakna jordytor, främst rotvältor. Där ser man ofta mängder av protallier med början till sporofyter (ormbunksblad). När de blir tillräckligt stora för artbestämning visar det sig oftast vara maj-, ek- eller hultbräken. Majbräkenplantor kan utvecklas även i mörkret under mycket tät örtvegetation.

En mycket varm period på våren kan få majbräken att starta bladutvecklingen i förtid med resultat att många blad fryser till döds medan de fortfarande har formen av kräklor. Många ormbunksarter är mycket känsliga för frost när bladen har vecklat ut sig. Allra känsligast är då maj- och hultbräken, varav enstaka blad kan skadas av lätt frost som lämnar större delen av deras plantor och alla plantor av ek-, strut- och skogsbräken oskadade.

Att majbräken är anpassad till en fuktig miljö visades den torra sommaren 2006 på ett litet klapperfält i Lindefallet, Enånger, där denna art och träjon växer blandade. Alla majbräkenblad låg torkade på mark medan träjonbladen stod upp spänstiga. Majbräken betas av älgar, som repar av de delar av bladet som är närmast spetsen men lämnar nerven kvar som en piska. De vanliga markormbunkarna förlorar på hösten sin gröna färg och blir gula eller bruna i en viss tur­ordning. Örnbräken kommer först, därefter strutbräken, sedan maj-, hult- och ekbräken, sist nordbräken. Skogsbräken behåller klorofyllet under vintern.