Veketåg är nära släkt med knapptåg. Veketåg uppges ha en yvig blomsamling som skiljer den från knapptåg, som har en mer sammanhållen. Detta är dock en oanvändbar karaktär om det handlar om att artbestämma enskilda strån eller plantor. Säkrare är stråets yta, som på veketåg är slät, men på knapptåg längsräfflad.

Veketåg finns i fröbanken på strand (Skoglund 1990). Dess strån övervintrar som regel gröna. Som på flera andra tågarter är lågbladen vid stråets bas kraftigt röda. Veketåg torde ha använts som veke i oljelampor. Om man tar ett 5 cm långt stycke av strået får man med fotogen en lagom stor och uthållig låga. Gör man stråbiten för kort blir lågan för stor och sotar, gör man den för lång får man ingen låga alls.

Veketåg blommar i linneans tid. Dess livscykel och växtmiljö liknar knapptågens, men veketåg förekommer huvudsakligen i låglandet, och är där den vanligare av arterna. Veketåg växer på slåttervallar, betesmarker, i vägdiken och på vägkanter, framför allt i jordbrukslandskapet men även något i skogen. I skogslandet är den ovanligare, och fortfarande sällsynt i landskapets nordvästra delar. Arten förekommer även på sjöstränder i jordbrukslandskapet.

De gamla uppgifterna om veketåg är mycket få. R. W. Hartman (1854) uppgav ”r. Södh.; Mo”. Wiström (1898) skrev: ”r. Skog, Hemstanäs; Söderhamn; Mo, ej uppgifven lokal”. Även från 1900-talet är uppgifterna mycket få. Arten är i dag vanlig i hela östra halvan av landskapet och torde ha ökat kraftigt sedan slutet av 1800-talet. Detta stöds av att den i Me­delpad fortfarande finns bara i kustområdet men sprider sig inåt landet (Lidberg & Lindström 2010). Det finns också flera detaljerade observationer av spridning till Hälsinglands inland. Arten kom till ett dike vid riksvägen genom Bäckan i norra delen av Ljusdal i början av 1990-talet och spred sig till slåttermark 50 m därifrån. Den ökade på slåttermarken fram till 2012 ogräsaktigt. Djuren äter den inte och den skjuter nya strån efter slåttern, strån som hinner bilda frö samma år. Veketåg fanns i något enstaka dike i Bergsjö på 1950-talet, medan knapptåg var betydligt vanligare. I Alfta fanns på 1980-talet fortfarande bara någon enstaka tuva av veketåg i ett vägdike, men arten är betydligt vanligare nu.

Uppgifterna i Hartman och Wiström måste också tolkas som att veketåg var betydligt ovanligare än knapptåg vid 1800-talets slut och att arten har ökat kraftigt.