Man hittar ibland rikligt med bara några cm stora näckrosplantor i vattenlinjen på en strand vid en sjö där det växer gula näckrosor, men de torde inte ha någon möjlighet att utvecklas till mogna plantor. På någon eller några decimeter djupt vatten ser man små plantor som kanske har bättre förutsättningar. Fröplantan utvecklar först tunna skrynkliga blad, lika de övervintrande bladen på äldre plantor, men mindre. Senare kommer enstaka små flytblad. Den vidare utvecklingen till mogna näckrosplantor har vi inte observerat. Att gula näckrosen är en mycket stationär och långlivad art framgår av dess mycket kraftiga gulgröna jordstammar, som älgar betar och enligt Broman i Owäldig bonde, sid. 889, har ätits även av folk i hungersnöd. Jordstammen kan bli minst 6 cm i diameter och växa på längden mer än en decimeter per år. Mer än meterlånga jordstamsdelar kan transporteras av vattendrag ut i havet, men näckrosor har aldrig setts växa i havet. En jordstam har setts strandad på Storjungfrun.

På mer än en meters djup har gul näckros gröna oskaftade blad som en krans kring de långa blad- och blomskaften. De finns där vid blomningen och de övervintrar gröna. De är tunna, vågiga och ljusare gröna än flytbladen. Flytbladen växer ut under våren och lägger sig på ytan. Om de under någon fas i sin utveckling råkar stå upp ovan ytan kan frosten skada dem. Den del som står upp dödas då och faller av, resten lever kvar. Bladskaften innehåller en svagt violett vätska. På hösten vissnar flytbladen, faller sönder och lämnar vattenytan.

Blomningen börjar i ekorrbärets tid och fortsätter i linneans tid. Blommorna höjer sig oftast en eller annan decimeter över vattenytan, De är öppna även i mörker.