Stormåra koloniserade älvbotten i en fors som torrlades vid bygget av Norränge kraftverk, men försvann senare när en mer typisk strandvegetation etablerade sig. Arten förökar sig kraftigt med frö och genom lokal tillväxt av plantorna. Fröplantor kan tränga upp genom några centimeter tjocka lager av dött växtmaterial. Stormåra är i trädfri terräng ytterst konkurrenskraftig genom riklig skottskjutning. Den klarar sig bra med korta, låga skott i en ofta klippt gräsmatta, och med höga skott i igenväxande gräsmark. Även i lägre snår växer den bra. Den blommar rikligt och hybridiserar med gulmåra där arterna möts. Basala skott med mindre och mer tätsittande bladkransar övervintrar gröna. Stormåra börjar blomma i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid, något före vitmåra. Blomningen kan utsträckas ända till ljungens tid och omblomning i höstfärgernas tid är vanlig.
Första fynd
Artens invandring i Sverige och i Hälsingland är ganska väl dokumenterad. Första fyndet i Sverige gjordes 1740 i Uppland (Hylander 1970). I Hälsingland sågs den först på Brukstäkten i Söderhamn (Hartman, R. W. 1854). Redan vid 1800-talets slut hade den noterats på mer än 13 lokaler, ända upp till Ovanåker och Los (Wiström 1898). Den sågs i Ängersjö vid kyrkan före 1900, och uppgavs i Ytterhogdal vara sällsynt 1905, införd i senaste tid (Birger 1908a). I Hälsinglands centrala jordbruksbygder var stormåra dock sannolikt fortfarande ovanlig under 1910- och 1920-talen. Den beskrevs som ”t.allm. upp till Bjuråker” av Johansson (1911). När den hittades på Lundnäs i Arbrå 1924 betraktades det som anmärkningsvärt. Fortfarande är den ovanlig i vissa byar i nordvästra delen av landskapet. I Finneby i Ljusdal fanns den 1990 bara på en källarkulle och ett annat ställe på samma gård. Den hade funnits där sedan högst 3 decennier, och spred sig sakta. Risbergsvallen i Ytterhogdal övergavs på 1940-talet. Där finns stormåra bara på den parkering som älgjägare använder, vid den enda vårdade stugan på vallen. På vallens övriga igenväxande gräsmarker finns i stället vitmåra.
Ekologi
I trakter dit stormåran har hunnit vandra in finns den på nästan all kulturpåverkad mark, både i jordbrukslandskapet och med hög frekvens (60 %) i bebyggda miljöer, vid vägar, järnvägar, industrier och liknande. Trots att den är en så kraftfull konkurrent i både hög och låg gräs- och örtvegetation invaderar den inte naturlig vegetation, troligen mest på grund av dålig spridning. Där odlad mark med stormåra överges och beskogas blir arten fortfarande kvar när skogsbräken, liljekonvalj, stenbär, asp, glasbjörk och harsyra dominerar. Den saknas nästan helt på havsstrand.
Utbredning
Artens utbredning avspeglar fortfarande spridningshistorien. Enstaka jordbruk som ligger avskilda, omgärdade av skog, kan vara nästan fria från arten. Den har å andra sidan hunnit upp i ett korpberg genom fåglarnas försorg och till ett grävlingsgryt i skogen (Bild i Natur och vegetation, sid. 205).
1329 lokaler i 44 församlingar.
Referenser
Birger, Selim 1908a: Härjedalens kärlväxter. Stockholm.
Hartman, Robert Wilhelm 1854: Helsinglands Cotyledoneae och Heteronemeae. Akad. Avh., Gefle.
Hylander, Nils 1970: Prima loca plantarum vascularium sueciae. Svensk Bot. Tidskr. 64: Supplement.
Johansson, Karl 1911: Små bidrag till Hälsinglands och Jämtlands flora. Bot. Notiser 1911: 267-267.
Wiström, Per Wilhelm 1898: Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter, uppgjord efter J.A. Wiströms efterlämnade anteckningar, och med tillägg. Wimmerby.
