ekorrbär
Maianthemum bifolium
Mer information om arten

Ekorrbär förekommer allmänt på väl­dränerad mark i skog, och jordstammarna är vittförgrenade och når djupt. Eftersom bär bildas rikligt är det sannolikt att det också finns fröplantor, men dessa drunknar i mängden av allestädes förekommande skott från jordstamssystemet. Ekorrbär blommar efter skogsstjärna men före linnea. Det brukar vara i mitten av juni. Blomningstiderna överlappar och speciellt vid varmt väder kan utvecklingen av ekorrbär och linnea skyndas på, så att alla tre arterna ses blomma samtidigt. Blommorna har god doft. Pollineringen är tydligen ojämn. Ganska få bär brukar utvecklas i varje klase. De är först gröna, men får i ljungens tid småningom både små och stora mörkröda prickar, som gradvis sammansmälter till det mogna bärets klarröda och jämna färg. Bären sitter kvar långt efter att bladen fallit av. Ekorrbärets blad gulnar på sensommaren tidigare än de flesta andra blad, men ungefär samtidigt med dem på spindelblomster, tvåblad, nattviol, liljekonvalj, ormbär och getrams. Skogsstjärnans blad skiftar då mot vitt och rosa. Ganska snart blir ekorrbärets blad genomskinliga och försvinner. Inget grönt övervintrar, varken över eller under markytan.

Ekologi

Ekorrbär finns med hög frekvens i de flesta skogstyper på väldränerad mark. I huvudklustret Skog är ekorrbär en av de sju arter som finns på minst 2/3 av alla inventerade lokaler, och 77 % av artens lokaler betecknas som skog. Nära havet kan man se arten även på tallhed med renlavar. Där är luftfuktigheten under försommaren något högre.I inlandet håller den sig till skog med täcken av vanliga skogsmossor som hus- och väggmossa. Den kan i gammal skog med nästan rena mosstäcken vara enda art i fältskiktet, dock inte heltäckande utan som avgränsade kloner, ibland omväxlande med kloner av blåbär. De vita smala jordstammarna förgrenar sig djupt nere i mineraljorden, helst i mullblandad sådan. Efter inte alltför hård brand kommer ekorrbärets blad upp rikligt, ibland rikligare än blåbär och lingon. Eftersom arten är beroende av att komma ner i markskikt med bevarad fuktighet växer den inte på lågor, som knärot kan göra. En enda gång har ekorrbär setts på en låga. Den var resten av en mycket grov gran och låg i tät skog. På myr växer ekorrbär gärna på tuvor. I extremrikkärr har den setts tillsammans med skogsstjärna på tagelstarrtuvor.

Utbredning

3550 lokaler i 45 församlingar.