Fältarv har långa underjordiska och ytliga utlöpare som bildar nya bladiga skott, där en del av bladen övervintrar gröna. Arten blommar från skogsstjärnans till linneans tid. Fältarv är starkt knuten till fortfarande öppna rester av gammal odlingsmark, som tomter och vägkanter. Enligt Flora Nordica var arten på 1870-talet okänd norr om Värmland, Västmanland och Uppland, och den förhållandevis detaljerade informationen om artens utbredning i Wiström (1898) antyder att den då nyligen var funnen i Hälsingland. Den sågs då på ”åker, vägkant, vid kyrkan” och liknande, tydligen på starkt kulturpåverkad mark, men redan då så långt in i landet som i Färila, Ljusdal och Delsbo. Nästan samtliga av oss funna lokaler är på gammal gräsmark, där fältarv är mycket uthållig även efter att odlingen har upphört. Endast ett par uppgifter finns från skogsbilväg. Flera gånger har det antecknats att marken är torr och arten ses ofta tillsammans med typiska torrbacksväxter. 37 % av lokalerna sorteras i klusteranalysen som torrbacke, något färre som vägkant eller skräpmark. Fältarv missgynnas av det moderna jordbruket med dess kraftiga jordbearbetning och korta omloppstider, och finns alltså mest i odlingslandskapets utkanter och har en svagt nordlig utbredning. Enligt Flora Nordica har fält­arv dålig fröbildning, vilket kan förklara varför den inte ses sprida sig i modern tid. Den uppträder i Hälsingland på ett liknande sätt som lentåtel, inkommen med vallfrö vid ungefär samma tid, kvarstående men med endast mycket lokal spridning.