Vasstarr bildar rikligt med frö, men frö­plantorna förblir länge svåra att identifiera bland flera andra starrarters små plantor. De försvinner där också lätt vid nästa storm eller på grund av isrörelser. Fröplantornas roll i vasstarrens förökning är alltså svårbedömd. Arten förökas i hög grad med långa utlöpare och bildar stora sammanhängande ”vassar”. Blad­skotten kommer upp med en eller ett par decimeters mellanrum. Detta visas tydligast i en damm där man har planterat in en liten planta. Den bildar inte tuvor. Bladen vissnar och blir brungrå på hösten. Bara mycket få och små blad på nya skott, intill baserna av döda skott, övervintrar gröna.

Bladkanten är vass på grund av sina tänder, liksom det skarpt trekantiga strået. Den skär lätt igenom huden om bladet är spänt och skärriktningen är från spetsen mot basen. Detta, snarare än egenskapen att bilda ”vassar”, är bakgrunden till namnet (liksom artepitetet acuta = skarp).

Vasstarr blommar i vitsippans eller skogsstjärnans tid. Hanaxen kan vara lite tidigare, samtidiga eller lite senare än hon­axen. Ståndarknapparna är gula under mycket kort tid, blir strax skrumpna och bruna.

Voxnans nedre del flyter fram genom finkorniga jordar. På stränderna står vasstarr närmast vattnet, binder jorden med sitt jordstamssystem och motstår ganska väl både vattenflöden och isskavning. Även vid Ljusnan spelar arten samma roll, men tillsammans med blåsstarr och smärre inslag av norrlandsstarr och flaskstarr.